Dålig psykvård

Under veckoslutet ingick en artikel i Hbl som beskrev vardagen för en anhörig med psykisk sjuk dotter. Trots upprepade försök att få dottern under vård har de i stället blivit hänvisade till gatan försedda med några tabletter lugnande. Ingen läkarvård, ja ingen vård överhuvudtaget har erbjudits dem.

Vill man ta livet av sig så har man rätt till det. Samhället ingriper inte!

Inte heller ingriper samhället när en psykiskt sjuk person missbrukar allt som hon får tag i t.o.m. mediciner och sprit tillsammans.

Är man myndig föreskriver lagen att de anhöriga inte har rätt till att få veta något om den sjuke, inte ens diagnosen. Detta fastän den psykiskt sjuke inte klarar av att ta ansvar för sig själv.

Överlag är det så i vårt land att de anhöriga inte får sina psykiskt sjuka familjemedlemmar under vård, fastän den sjuke är så sjuk att hon inte begriper att hon behöver vård. 

Samhället sparar och kallar det öppenvård samtidigt som de närmast anhöriga tröttas ut och ibland lever i rena helvetet där de maktlösa följer med hur deras kära bryts ner.

Naturligtvis har medicinerna förbättras. En skitsofren person byter inte helt och hållet personlighet som hon gjorde ännu för 50 år sedan. Det samma gäller med andra psykiska sjukdomar.

Men det skulle gälla att  först och främst få komma under vård, samt att vården följs upp kontinuerligt så att de som insjuknat i någon psykisk sjukdom och dess anhöriga får det stöd som de behöver.