Sparkrav

För tillfället granskas det svenska skolnätet i Helsingfors. Den finska sidan har under de senaste fem sex åren avvecklat skolor i samma stad. Ärvings kvartersskola och två klasser i Sockenbacka försvann från svenska sidan redan tidigare, men det finns krav på ytterligare inbesparingar. Lagen känner inte idag till lågstadier och högstadier, utan man talar om en gemensam grundskola. En grundskola, modell Munksnäs eller Botby sparar åtminstone in på de administrativa kostnadera, vilket inte är att förakta, åtminstone om man mest ser till de ekonomiska aspekterna. Förskolorna ska i framtiden in under samma tak som skolorna. Administrativt är detta redan förverkligat, eftersom dagvården överflyttades från socialverket in under utbildningsverket. Genom att flytta in förskolorna i skolbyggnaderna sparar vi delvis pengar, men det viktigaste är nog att vi förbättrar helhetssynen på de små barnen. Barn med specialsvårigheter har en chans att i ett tidigare skede få hjälp och komma framåt med sina studier på en individuell nivå.

Yrkeshögskolorna har krav på sig att spara upp till 2200 studieplatser inom de närmaste åren. Inom polisväsendet sker fortfarande stora nedskärningar. Många medborgare känner sig otrygga och det kanske med rätta. Allt fler röster höjs för att hälsovården bör ses över och att den i framtiden måste koncentreras till större enheter. Kommunreformen knackar på dörren och går det som minister Virkkunen föreslår går det snart inte att känna igen Finlands karta förutom till de yttre gränserna. Gamla kommuner, alla med sin egen historia, sopas undan med kvasten, och nya mammutkommuner uppstår för att landet överhuvudtaget ska ha råd med en viss servicenivå i framtiden.

För egentligen handlar ju allting om pengar. Om vi som nu inte får ekonomin att gå ihop, måste samhället ta till nedskärningar eller bygga om strukturer. För någon vecka sedan uttalade sig statsminister Katainen om att det tyvärr ännu är på kommande ytterligare sparkrav.

Jag har förstått att också beskattningen kommer att ses över, vilket är det enda rätta. Ett samhälle enligt nordisk modell fungerar inte utan tillräckliga skatteinkomster.

Skolpolitik

Frågeställningen, vem som talar för Lönkan, ingår i dag på Hbls debattsida. Eftersom jag själv är förälder med barn i Lönkan intresserar frågan, bland många andra skolfrågor, också mig. Lönkan vid Tölö torg är ett begrepp, precis som anrika Norsen vid Unionsgatan är det. Alternativet Norsen väcker starka känslor hos dem som gärna vill erbjuda sina barn samma traditionsrika skola som den där farfars far i tiderna studerade, medan andra familjer och elever värdesätter en mera humanistisk inriktning? Rätt långt kan man se det som så, att dessa skolor kompletterar varandra, men eftersom bägge skolor för tillfället verkar inom olika skoldistrikt, så har det i praktiken inte funnits så stora möjligheter att välja den skola som bäst passar den enskilda elevens intressesfär.

Som jag redan skrev i min blogg från den 5 februari (Samhällsdebatten som gick snett) har utbildningsverkets tjänstemän tillsammans med svenska sektionens beslutsfattare ställts inför ett överhängande krav på nedskärningar. Hittills har kvartersskolan i Ärvings tillsammans med två årskurser vid Sockenbacka ls dragits in, medan ytterligare uttalade krav på nedskärningar ställs från staden högsta ledning. Man ser enbart till alltför dyra golvytor, medan de svenska skolornas möjlighet till att överhuvudtaget existera, närmast omnämns i en bisats. Visst har man även på finskt håll avvecklat skolor, men mig veterligen har dessa ingrepp rätt långt skett i stadsdelar med en icke gynnsam åldersstruktur, det vill säga stadsdelar som för tillfället rätt långt bebos av invånare som inte har små- eller skolbarn.

I veckan fick vi oss presenterat regeringens krav på kommunsammanslagningar. Minister Virkkunen (saml.) vill sammanslå alla kommuner inom Helsingfors regionen och därtill möjligen Kyrkslätt? Ur Helsingfors perspektiv är det viktigt att det svenska skolnätet anpassas enligt hela stadens behov, men med tanke på en eventuell kommande sammanslagning kunde det nog vara viktigt att också ta i beaktande frågor som berör dessa framtidsfrågor.

Men för att återgå till Lönkan, som jag inledde med idag. De flesta förslag som ofrivilligt läckt ut till allmänheten går ut på att sammanslå Lönkan med Norsen och då så att Lönkan skulle flytta in i Norsens byggnad vid Unionsgatan. Ändå lever Lönkan idag gott i symbios med å ena sidan Musik- och kulturskolan Sandels och å andra sidan med Tölö gymnasium.

Kultur och humanism hamnar alltför ofta i underläge i spartider.

Samhällsdebatten som gick snett?

Upprörda röster debatterar skolpolitik. På finlandssvenskt håll har vi hittills fått njuta av små enheter både i grundskola och gymnasium. Små enheter och närheten till hemmet har ansetts vara den bästa lösningen. Vi har alla invaggats i tron på att även framtiden kommer att arta sig så. Den finlandssvenska skolan har prisats och åtminstone här i Helsingfors har Pisa-undersökningarna stärkt vår tro om alltings förträfflighet.

Senaste vår uppmärksammades vi på att åtminstone ett gymnasium i staden kommer att få stryka på foten, troligtvis då Tölö gymnasium, som trots att det kan visa upp mycket goda studieresultat tvingas ihop med anrika Norsen? Under hösten stod det sedan klart att en korrigering bland gymnasierna inte ensam räcker till, utan att också grundskolan kommer att saneras. Man önskar flytta in förskolan i den egentliga skolbyggnaden och i stället överflytta årskurserna fem och sex till samma byggnad där sjuorna, åttorna och niorna redan huserar. Jag med många andra anser att förskolan definitivt skall inrymmas under samma tak som grundskolans lägre klasser, medan min erfarenhet säger att åtminstone eleverna i årskurs fem inte är mogna för en övergång från närskolan till en skolbyggnad längre bort hemifrån. Barn i den åldern är ingen homogen grupp utan små individer, barn, som alla utvecklas i sin egen takt och därför borde ha rätt till samhällets stöd till det. Förvisso finns det barn som redan i femman skulle klara av en flytt, men det finns tillräckligt många barn som inte klarar av den proceduren. Naturligtvis finns det fortfarande i sexan elever som skulle må bättre i utrymmen tillsammans med yngre elever, om än flertalet redan vid det laget vuxit till sig så pass mycket att de kunde klara av en förflyttning till en annan skola.

I Helsingfors har vi en utbildningsnämnd som rätt långt antar beslut enligt de föredragningar som tjänstemännen på finskt håll förbereder. Svenska sektionen tar beslut i svenska ärenden, medan de svenska tjänstemännen förbereder. De svenska tjänstemännen, precis som sektionens medlemmar är med andra ord tvungna att anpassa sig efter de krav som framförs på finska sidan. Om budskapet är att spara, är svenska sidan mer eller mindre hänvisad att verkställa sparkraven enligt bästa förmåga.

Eftersom skolorna i Svenskfinland under senare tider drabbats av flera olika undersökningar, förutom de redan ovannämnda och etablerade Pisa-undersökningarna, har det bland flera beslutsfattare vuxit fram en vilja att förbättra vår skola. Dessutom tycks det ha förts diskussioner i olika salonger om orsaken till varför tvåspråkiga och finska familjer väljer svensk skola före finsk dito för sina telningar. En större valbarhet anses därför nu vara A och O för att i framtiden locka elever till de svenska skolorna. Egentligen borde orsaken till varför föräldrar väljer som de gör diskuteras i mera offentliga lokaler. Den tvåspråkiga eller till och med finska familjer som jag träffat under åren, säger sig i alla fall ha valt svensk skola i första rum främst utgående från närheten till hemmet, för litenheten och naturligtvis för att de i första hand önskar att deras barn ska bli fullständigt tvåspråkiga.

Olika arbetsgrupper funderar över skolornas framtid, både bland tjänstemän, föräldrar och politiker. Tidtabellen är knapp, det måste medges, och åsikterna ligger i många frågor långt från varandra. Kommentarer som att många redan inför övergången till grundskolan ansåg den reformen vara helt förkastlig, men bra har det gått, håller inte i längden. Under 70-talet hade vi flera skattebetalare än idag och dessutom var vår individuella skatteprocent av en helt annan karaktär än vad den är idag. Samhället hade med andra ord mera pengar till sitt förfogande som direkt kunde kanaliseras till undervisningen. Tron på framtiden och vad samhället egentligen mäktar med låg på en annan plan. Visst fanns det redan då de som påtalade hur det kan gå när de stora åldersklasserna går i pension och det att samhället egentligen inte har råd med en massa utsvävningar. Idag står vi sedan inför stora problem, när samhället inte längre har råd med varken hälso-, sjuk- eller åldringsvård, knappt utbildning på grundnivå?

Inga hemligheter

Presidentvalskampanjen fortsätter. I många frågor är det svårt att se skillnader mellan de två kandidaterna, så likartade är deras syn på mångt och mycket. Problemet med för likartade åsikter bland ledande seriösa politiker i hela Europa är överhängade. Motpolen till dem är den växande skara av populister, som delvis pekar på ett allmänt missnöje i hela världsdelen. Å, andra sidan medför populismen ingenting gott med sig, utan snarare ökar skillnaderna mellan Europa och den tredje världen.

Frågor av mera privat natur, så som sexualitet och åldersskillnaden mellan kandidaterna och fru/partner genomsyrar årets presidentval. Ibland verkar det som om kandidaternas privatliv väcker större intresse, än det politiska budskap och den ideologi i allmänhet, som kandidaten representerar och som definitivt borde vara den avgörande faktorn för hur man lägger sin röst väl inne i valbåset.

I år har de sociala medierna slutligen slagit igenom som budbärare under presidentvalskampanjen. Allt fler frångår valhemligheten och skriver rakt ut vilken kandidat de stöder. Röster testamenteras vidare, eller så berättar ledande politiker öppet vem de ämnar rösta på. Hur lätt gräsrotsnivån inom de olika partierna sedan låter sig påverkas av partiledaren återstår att se den femte februari, när vi äntligen får klarhet i vem som blir vår nästa president.

Valresultat

Efter en lång dags väntan vet vi nu att den fortsatta kampen i presidentvalet står mellan Niinistö och Haavisto. Personligen är jag tacksam för att Kekkonen-lakejen Väyrynen föll ut på slutrakan och att populisten Soini tydligen fick dela sina röster med just Väyrynen. Lite tråkigt att statsmannen Lipponen gick mot ett svidande nederlag, sympatisk som han är.

Och Eva skulle naturligtvis har varit förtjänt av ett bättre slutresultat, men som tur fortsätter hon som minoritetsombud, där hennes kunskaper kommer till rätta. Tillbringade själv kvällen på partiets valvaka, men uppfattade ändå fd partiordförande (v.) Clas Anderssons kommentar om Evas jämställdhetsprogram, som han ansåg vara ypperligt.

Kvinnan görs osynlig!

Idag inleds slutspurten inför dagen D. Åtminstone här i södra Finland vräker snön ner, medan presidentkandidaterna febrilt ännu en sista dag försöker få människor att ta ställning och rösta.

Allt fler skribenter sällar sig till dem som kritiserar mediafolkets roll under valets gång. Och visst har jag själv många gånger reagerat över hur styvmoderligt de kvinnliga kandidaterna har behandlats. Redan i ett tidigt skede av kampanjen kunde man se flera olika bildsvep i TV över samtliga presidentkandidater. Eller egentligen var det så att att från soffhörnet visste jag att samtliga kandidater var närvarande, medan kamerasvepet visade endast några av kandidaterna, det vill säga de manliga kandidaterna, medan de kvinnliga av någon anledning "editerats" bort av någon nitisk reporter, som på det sättet fick fram budskapet om vem han eller hon tycker att Finlands folk ska rösta på.

Jag vill minnas att yles första finskspråkiga valdebatt inbjöd närvaro endast för de stora partiernas kandidater, vilket naturligtvis också det var ett ställningstagande. Eftersom ingendera av de kvinnliga presidentkandidaterna representerar ett stort parti innebar yles agerande också ett missriktat slag i sidan mot jämställdheten i vårt land.

Eva ger inte upp!

Idag dementerar Eva Biaudet inför hela finska folket att hon inte har en tanke på att ge upp inför presidentvalet inkommande söndag. Det har hon förövrigt aldrig heller påstått och det har vi alla som känner Eva aldrig ens trott.

Enligt vissa "tyckare" och "påståare" i kategorin "vi som vet bäst-gänget" har det blivit helt egalt att bespotta dem som representerar någonting annorlunda, som talar ett annat modersmål än majoritetsbefolkningen eller som annars ser annorlunda ut än vi finnar i allmänhet. Tydligen hjälper det inte ens i det här landet att vara fullständigt tvåspråkig? Har man valt att representera gruppen som delvis representerar dem som talar landets andra nationalspråk, så är man lovligt byte för smutskastning. Goda åsikter bespottas och förvanskas, då aggressivt pressfolk förvrider sanningen. Inte för att jag påstår att allt mediafolk är hämndlystet, men tyvärr finns det tillräckligt många, som tar till sådana knep.

Årets presidentval är nämligen i flera avseenden ett bevis på snedvriden rapportering. Bland annat anser jag att historiens vingslag inte nått enda fram till våra dagar, eftersom finska folket glömt Kekkonens era och alla hans lakejer från den tiden? Rimligtvis vill vi väl ändå inte ha tillbaka den tiden, då många politiska besluts togs i bastun? Kvinnorna var mer eller mindre utestängda från dessa bastumöten, åtminstone de kvinnor som försökte göra politik?

Att en kandidat som Eva, som rönt mycket tack för gott och välgjort arbete utomlands, så till den milda grad analyseras sönder och samman och förvanskas här hemma är rent otroligt.

Jag har noggrant följt med alla valdebatter som försiggått under de senaste veckorna och jag är helt av den åsikten att Eva gjort mycket väl ifrån sig. Det är klantighetenrnas klantighet att påstå något annat.