110 år sedan kvinnors rösträtt, trots det har vi ännu inte uppnått jämställdhet

För hundratio år sedan fick den finska kvinnan rösträtt, någonting som Finland alltid stoltserat med.  Första landet i Europa, det tredje landet i hela världen efter Nya Zeeland och Australien. Hurra för det! 

Kvinnor i riksdagen banade vägen för andra kvinnor, medan kvinnor under krigsåren bistod med att hålla landet flytande, då männen var vid fronten. Den efterkrigstida kvinnan återtog platsen i köket som hemvårdare. Passade männen och barnen, kokade, städade och vårdade. Levnadsstandarden hade delvis stigit, allt flera familjer satsade på komfortabelt boende och inredning och efterhand intog tekniken sin givna plats i och med TVns intrång i våra hem. Men det var männen som förtjänade ihop till denna oerhörda lyx, som rätt få hade kunnat drömma om under sin uppväxt under 30-talet, då mor mjölkade kon och far vände spaden i fosterjorden innan han fick sin inkallelsesedel.

Under sextiotalet ökade sedan antalet ungdomar som gick ut gymnasiet och kvinnornas antal var inte färre än männens. Också utbildningsnivån bland dem som inte genomgick gymnasiet, men som ändå skaffade sig en yrkesutbildning ökade. Industrin utvecklades och arbetsfolk behövdes, medan jordbruket som sysselsättare gick bakåt. Många valde dessutom utvandring som ett alternativ i hopp om arbete och framför allt en bättre levnadsstandard.

Under sjuttiotalets glansperiod tog kvinnorna sedan med besked klivet ut i arbetslivet, sjukvården utvecklades med besked, likaså dagvården och efterhand mamma- och vårdledigheten. Men kvinnans lönenivå låg på en betydligt lägre nivå än mannens. 

Och det är här som problemet fortfarande ligger.

Utgår man ifrån begreppet "Lika lön för lika arbete" ligger kvinnans euro på ungefär 83 cent. Utgår man från löneskillnaden inom familjen, ligger kvinnans lönenivå betydligt lägre än så ca. 63,8 cent  av männens euro.

Det har skrivits både många och långa artiklar om hur flickor och kvinnor idag lättare väljer gymnasie- och högskoleutbildning än vad pojkar och män gör. Men vad hjälper det, när lönenivån för män och kvinnor inom universitetsvärlden inte är jämställd. Män förtjänar fortsättningsvis bättre än kvinnor, trots att de tilldelats en eftertraktad professur.

Politikerna, utan åtskillnad om de är män eller kvinnor "glömmer aktivt" att jobba för jämställda löneuppgörelser. Det blir för dyrt att satsa på lågavlönade kvinnobranscher, säger de flesta. Dyra kvinnobranscher kostar samhället mera än vad de ger. Samhället erbjuder invånarna service så som sjukvård, dagvård och eftermiddagsvård, det är allas rättighet, men synbarligen har de som utför arbetet inga rättigheter. Åtminstone dagvården har till en del drabbats av snuttarbeten. Definitivt har eftermiddagsvården gjort det. Ofrivilligt deltidsarbete, utan lön under skolloven är det enda alternativet. Arbetslöshetspengarna utbetalas i slutet av arbetslöshetsperioden och beskattningen är huvudlös för den lilla summa som utbetalas.  

Hur har det kunna gå så här? 

Jag försökte kolla olika kvinnoorganisationers synsätt och till min överraskning konstaterade jag följande: De organisationer som hittas längre högerut på den politiska kartan arbetar aktivt för god service, men bryr sig tydligen skit i den lönenivå som medsystrarna hamnar i, alltså de som utför själva servicen. Bland vänstern sover man idag en tung Törnrosasömn, trots det att t.ex. Marinne Laxén i tiderna gjorde sitt yttersta för att få igång en väckelsedialog och en förbättring för kvinnor i allmänhet. För att inte tala om Sannfinländarna som visserligen samlat många kvinnor i sina led, men där alla främst framför manliga åsikter.
Med andra ord finns det mycket att göra för den säkert mest grundläggande delen som leder till en fullständig jämställdhet i vårt samhälle, nämligen lönefrågan.

Hur övervaka lägenhetshotell och vad säger lagstiftningen?

Sommaren är äntligen här, men redan för flera månader sedan har semesterfirare reserverat resor, hotell, stugor eller lägenheter inför semestern. Marknadsnischen är stenhård eftersom semestertiden är kort och det mesta handlar ju slutligen om friheten av att bara var och så njutningsaspekten, samt likaså krassa marknadskrafter som styr tankesättet hur och var semestern ska firas. Friheten att kunna förverkliga sig själv dygnet runt utan en tanke på krav från arbetsgivare eller andra åligganden, som man måste ta hänsyn till under vardagen, god mat, ett eller två glas vin eller öl, umgänge med gamla eller nyvunna vänner. Har man tjänat ihop till sitt eller familjens uppehälle under cirka elva månader har man också rätt att njuta och slappa under en hel semestermånad.
Var man upplever sig komma så nära paradiset som möjligt beror på ens egna värderingar. Föräldragenerationen nöjde sig med små sommarstugor, rätt långt anspråkslösa, med utedass på gården och gärna en brunn för tillgång av dricksvatten. Bastun nere vid sjön har också alltid varit ett måste för oss finländare.
Idag vet jag att många urbana själar anser det vara för obekvämt med en liten stuga ute i havsbandet, där dagens digitala värld inte alltid fungerar klanderfritt, varifrån vägen till restauranger och Alko är för lång och shoppingrundan möjligen blir ogjord i brist på ett tillräckligt utbud.

Eget foto!

Istället väljer allt flera att bo på fastlandet, nära all den service, som man anser sig behöva. Många investerar i lägenheter och hus, som de sedan i sin tur hyr ut till semesterdyrkare och -njutare, som över nätet väljer och vrakar var de kan tänka sig att tillbringa en vecka av sitt liv, likt prinsar och prinsessor, eller som Caecar, som kom, såg och segrade (läs; tog över). Det att man hyrt in sig i ett vanligt bostadshus bekymrar erövraren föga. Ordningsregler är till för att föraktas , för man har har ju erlagt ett häftigt egetvederlag för en vecka och betalar man så har man naturligtvis fullständiga rättigheter att leva ut sin semesternjutning. Dessutom har dessa betalande erövrare rätt till allting, som bostadsbolaget erbjuder, det tycks Finlands lag föreskriva, klart och tydligt?
De som hyr ut sina lägenheter håller sig på avstånd under hela högsäsongen och oftast däremellan med. Ibland besöker de sin mjölkko, mer eller mindre i smyg, men talkoarbeten för att förbättra gårdsmiljöer intresserar till exempel inte. Möjligt är att de tror att trädgården rensar sig själv eller att fastigheten inte inte råkar ut för slitage, trots att den årligen bebos av över 500 utomstående personer.
Idag är det fullt möjligt att hyra ut lägenheter året runt veckovis till en summa av 500 - 1000 euro per vecka, naturligtvis beroende av bostadens läget. Misstänker skarpt att till exempel skattemyndigheter med flera sover sin Törnrosesömn beträffande dessa dolda lägenhetshotell. De som däremot inte sover gott alla nätter är "hotell"grannarna som en dag inser att någon "initiativrik person" har startat en dold hotellverksamhet på andra sidan väggen och det utan att man vare sig blivit tillfrågad, än mindre informerad på förhand, om denna "ljuvliga - ihana" boendeform.
  

Konservatismens semifinal

För bara femtio år sedan hölls de funktionshindrade instängda och bortglömda på olika anstalter. Ett funtionshindrat barn  var förknippat med skamkänslor, någon som det var bäst att gömma och glömma bort. Livet gick vidare och hade man riktigt tur kanske det föddes ett nytt och friskt barn inom familjen, som man fick ödsla kärlek på och eventuellt ställa krav på inför framtiden. 

Så inträdde sjuttiotalet, då man trodde på framtiden och framförallt ville få förändringar till stånd. För första gången diskuterade man de funktionshindrades rättigheter och dörren till anstalterna stod äntligen på glänt. Under de följande årtiondena insåg man att de funktionshindrade hade rätt både till sin familj och till utbildning. Idag har man gått så långt att man talar för en fullvärdig inkludering av de funktionshindrade i vanliga klassrum, yrkesutbildning, ordentliga stödbostäder, samt möjlighet till arbete.

Så långt har vi alltså kommit i vår nordiska välfärd. Vi har genom lagstiftning ordnat med ett rättvist liv för de funktionshindrade. Alla borde väl vara nöjda och hållas vid sin läst. Jobba på i verkstäder med arbetsuppgifter som är anpassade för en funktionshindrad person.  Men hur går det om den funktionshindrade har ambitioner och vill någonting helt annat. Börjar ta plats och konkurrerar med oss "vanliga"? Kan vi acceptera det?

Igår kväll (den 19.5.2015) gick den första semifinalen i årets schlager-EM av stapeln, denna gång i Wien. Lottdragningen hade möjliggjort att många fd öststater tävlade i samma semifinal, men också till exempel Danmark, Belgien och så naturligtvis Finland. Kvällen var balladernas, många av den rent förskräckliga enligt min smak. Belgien, Estland och Danmark var det enda som avvek och så naturligtvis Finland. En av de förhandstippade i årets tävling, Ryssland, uppträdde i oskuldens vita färg och önskade sig tusen röster, samtidigt som de då de blev klara för en finalplats, fällde några krokodiltårar av pur tacksamhet. Diskussionen gick så långt att människor diskuterade om en eventuell finalplats för Finlands del kunde bero på medkänsla, för ingen röstar väl på en punklåt, som dessutom är framförd av funtionshindrade män. Få har nämligen benämnt dem för vad de i verkligheten är - musiker!

Skamligt, för kort, högljudd, fult var adjektiv som förknippades med Finlands bidrag och tyvärr också gruppens musiker. Europa, men också alldeles för många i Finland, uppvisade den intolerans som råder i dagens samhälle. Ett samhälle som tyvärr går ett allt mera konservativt synsätt till mötes. LEVE PUNKEN! Framförallt i dagens värld med instabil ekonomi, nonchalans av mänskliga rättigheter,  ökad rasism och arbetslöshet.

Värme och gemenskap

Artikeln "En solstråle i decembermörkret" i dagens Hbl berättar om ensamma och otrygga äldre med dålig ekonomi i dagens Grankulla. Ja, du läser helt rätt - Grankulla. Oberoende av inkomstnivån i ett samhälle finns det alltid de som har det sämre ställt en medeltalet av invånarna. Fenomenet återkommer i hela landet, oberoende av vad man tror sig veta om en viss stadsdel eller ett visst samhälle.
Många av de fattiga är sjukpensionärer med mycket låg pension, berättar församlingens diakon. De känner sig otrygga och deras ständiga följeslagare är ensamheten.  Enligt diakonen är den bästa medicinen mot de äldres illamåendet regelbundna och lugna samtal tillsammans med en förnuftig och trygg människa. Hon tillägger att "ensamma äldre människor borde få kontinuerlig kontakt med en och samma person under längre perioder. I dagens läge baserar sig det mesta på korta jobb och snabba möten. Det uppfattar äldre, svaga personer som otryggt".
Med endast några korta meningar har Grankulla diakonen lyckats uttrycka kärnproblemet, som de äldre utsätts för i dagens samhälle, nämligen ensamhet, otrygghet och bristen på social delaktighet.
Överlag anser jag att våra församlingar har bättre koll på ensamma, fattiga och delvis utlämnade medmänniskor än vad samhället i övrigt har. Samhället grundar alltid sina värderingar på ett ekonomiskt tänkande, medan diakonerna sträcker ut handen till dem som har behov av hjälp. Inom diakoniverksamheten finns det oftast en kontinuitet bland de anställda, medan samhället i övrigt har svårt att uppfylla dessa förväntningar hos klienten.
Tidigare under hösten pågick en kampanj där man kunde köpa en julblomma till en okänd och ensam äldre person, närmast tänkt som en guldkant för den äldre inför julhelgen. Möjligen var tanken god, men ändå inte helt genomtänkt. En vacker julblomma pryder upp i hemmet, det är sant, men den skingrar inte ensamheten och fastän någon i tidernas morgon kommit på att det är viktigt att tala med sina krukväxter blir en dialog med en hyacint alldeles för ensidig. Genklangen saknas och ensamheten växer sig ännu större.

Enligt Helsinki missio  firar upp mot 300000 personer en ensam jul. Många, många bland dem tillhör gruppen äldre medborgare

En kyrka för alla

Det är en tid sedan senaste inlägg blev skrivet. I kväll känns det i alla fall rätt att skriva ner några rader, nu när en fyraårig period som rådsmedlem i Petrus församling närmar sig sitt slut. Ett möte kvarstår, men det kommer jag inte att delta i, eftersom jag har arbetsförhinder.
Spänningen under själva valdagen för fyra år sedan utbyttes mot glädje över att samtliga kandidater på listan blev invalda och det dessutom med god marginal till övriga kandidater. Aktiviteten blommade och tid sattes på analyser och regelrätta planeringsmöten. Vi ville ju erbjuda övriga församlingsmedlemmar öppenhet och nytänkande. Frustrationen var stor när församlingen, mer eller mindre köksvägen - alltså utan att egentligen presentera projektet i helhet för samtliga rådsmedlemmar - gick in för att stöda och fullfölja ett dörrknackarkampanj i äkta jenkkistil, något som vår grupp uppfattade som ett verkligt främmande inslag.
Kvinnoprästfrågan var en förenande länk för gruppen och där lyckades vi också få in en kil, då kyrkoherden gick med på att prästvigda kvinnor bosatta inom församlingens gränser kunde erbjudas möjligheten att förrätta gudstjänster. Dessa högmässor har varit uppskattade och fått fortsätta under hela mandatperioden, fastän man till en början fick påminna om att det igen kunde vara dags för en högmässa.
Vid ett tillfälle valde kyrkoherden att bjuda in Pirkko Jalovaara till församlingen som gästföreläsare. Jalovaara  är en omstridd person också i kyrkliga kretsar, men i Petrus ifrågasattes hon på inget sätt av församlingens ledning. Alltså vann man ingenting på att ifrågasätta nämnda dams medverkan i församlingsmötet.
Våren 2013 blev det känt att kyrkoherden ämnade lämna in om avsked och avgå med en välförtjänt pension. Daniel Björk hade deltagit i ett möte där det framgått att kyrkolagen gör det möjligt för rådet  att genom direktval välja ny kyrkoherde. Ide´n lanserades i bästa broder anda och Björk sökte tjänsten. Tack och lov var också Monika Heikel-Nyberg beredd att kandidera för tjänsten, vilket i alla fall till det yttre gav kyrkoherdevalet ett sken av demokrati. Vad som diskuterades under arbetsutskottsmötet lär jag väl aldrig få veta, men utskottets förslag verkställdes med järnhand och de rådsmedlemmar som vågade ifrågasätta beredningen blev nedtystade på ett rätt bryskt sätt. Tyvärr drabbades också jag vid det tillfället av ett svaghetstillstånd, eftersom jag inte fick antecknat i protokollet om en avvikande åsikt, vilket idag irriterar mig själv alldeles kolossalt. Utgången skulle på inget sätt ha förändrats, men för egen del skulle det absolut  ha känts bättre. Senare röstade flertalet för arbetsutskottets beredning, då röstetalen utföll 8 - 3 till Björks fördel. Själv anser jag fortfarande att beredningen var partisk och felberedd. Man röstade för konservativ fromhet och valde bort en liberal, modern och jämställd röst.
De ovannämnda exemplen hör endast till de grövre övertrampen, så som jag ser på rådsarbetet under den här mandatperioden. Efter årsskiftet övertas arbetet av ett nyvalt församlingsråd och efter marsmånad också av en ny kyrkoherde. Personligen tror jag inte på några som helst förändringar inom församlingen. Några församlingsmedlemmar godtar naturligtvis de vindar som där nu blåser, andra igen är inte tillräckligt insatta i verksamheten för att kunna ifrågasätta. Själv avstod jag ifrån för att ställa upp för omval. En församling och kyrka som på fullaste allvar diskuterar vem som tror på rätt eller fel sätt matchar inte dagens samhälle i övrigt. En församling som inte värnar om mänskliga rättigheter och avsiktligt stänger ute samkönade par lever i det förgångna och uppvisar brist på förståelse för hela mänskligheten.

Från fattigpojke till verkmästare hos Fabergé

I slutet av 1800-talet uppstod en tradition i det gamla Ryssland där tsaren som påskgåva överräckte till tsarinnan ett utsökt ägg tillverkat av en guldsmed.  Traditionen fortsatte sedan enda fram till revolutionen.
Under andra hälften av 1800-talet var det vanligt att många finländare, däribland hantverkare, sökte sig till St Petersburg. Så gjorde också den fd Pojopojken Erik August Kollin (f. 1836) från Västra Nyland. Kollin var hemma från ett arbetarhem och uppvuxen under fattiga förhållanden. Ändå utmanade han sin bakgrund och sökte sig som ung pojke till Ekenäs, där han gick i lära hos en av stadens guldsmeder. I slutet av 1850-talet reste han sedan vidare till St Petersburg. Tydligen var det så att kontakten bröts med hemtrakterna, eftersom det till och med står antecknat i kyrkböckerna att han avlidit i Ryssland, vilket inte i alla fall stämde överens med verkligheten.
I St Petersburg startade Erik Kollin istället en egen guldsmedsverkstad och tydligen gick det bra för honom, eftersom han efter en tid blev engagerad av Fabergé. Han blev bolagets första verkmästare och det var faktiskt han som tillverkade det första påskägget som överräcktes till tsarinnan ca år 1884-1885 (årtalen varierar i urkunderna). Kollin är känd för fina arbeten i klassisk stil, därför avviker också detta ägg mycket från de senare Fabergé-produktionerna. Kort därefter ersattes han av en annan guldsmed på posten som verkmästare, som sedan utvecklade Fabergé-äggen i den riktning vi idag tänker på, då vi talar om Fabargéarbeten.
Efter det att Kollin avgått från Fabergés tjänst verkade han fortsättningsvis som guldsmed i staden. Jag läste någonstans att orsaken till varför Kollin avgick från Fabergés tjänst var att han var alldeles för envis. Efter att bekantat mig med hans arbeten kan jag bara konstatera att han tydligen var trogen den klassiska stilen under hela sin verksamhetstid. Kollin avled redan 1903. Idag tangerar hans arbeten rätt höga priser världen över, precis som många andra arbeten som tillverkats av Fabergékonstnärer.
Erik August Kollin dog barnlös. Tydligen levde familjen och släktingarna på finska sidan i den tron att han avlidit, precis som det står antecknat i kyrkoböckerna, eftersom det inte finns någon familjetradition som berättar om den konstnärliga pojken som blev den första verkmästaren hos Fabergé. Erik August var småkusin till en av mina förmödrar. Ännu i Ekenäs hade tydligen de båda släktgrenarna kontakt, eftersom de var bosatta på samma adress under några år.

Läs även tidskriften "Glorian Antiikki" marsmånad 2014

Förmåner för Helsingforsare

Helsingforsbon Maria-Lisa Rodhin har skickat in ett invånarinitiativ till stadsfullmäktige där hon vill skrota kostnadsfria biljetter till ledande politiker. En lista på personer som beviljats gratisresor så länge de själv vill använda sig av förmånen finns publicerad i dagens Hbl. Dessutom finns det många flera politiker, än de som ingår i den ovannämnda listan, som åker gratis kollektivt, men deras förmån är beroende av den mandatperiod de åtnjuter samhällets förtroende och ger alltså ingen förmån på livstid. Det är att minnas att de som åtnjuter den senare nämnda förmånen innehar förtroendeuppdrag som om arbetet utförs väl, betyder många, många timmars extra arbete i veckan utöver den aktiva mötestiden.
I dessa spartider och hur medlen fördelas är Rohdins initiativ välkommen. Återstår att se huruvida initiativet överhuvudtaget väcker debatt bland politiker?
Det finns också andra organisationer som talar för förmåner. Svenska Seniorer talar för en kompromiss där seniorer kunde få åka gratis under dagstid, då ett färre antal resenärer färdas i bussar och spårvagnar. Hittills har inte  gehör väckts i frågan.
En annan grupp som bland annat jag själv talat för är skolelevers rättighet att i grupp åka kollektivt under skoldagen. Staden erbjuder bland annat många kulturevenemang runt omkring i staden, som många skolor redan av ekonomiska orsaker är tvungna att välja bort, då man måste begränsa åkandet till endast några gånger per läsår.
KRUT - Ruuti samlar ihop Helsingforsungdomarnas idéer och initiativ och försöker på det sättet aktivera unga att föra sin egen talan i ärenden som är angelägna för skolbarn och -ungdomar. Nu under våren har alla skolelever fått rösta fram vilka förbättringar som eleverna anser skulle gynna deras egen verklighet, nämligen skolan. Ett av alternativen var just gratisbiljetter under skoldagen ämnade för skolgrupper. Det förslaget väckte ändå inte tillräckligt gehör den här gången, utan eleverna röstade bland annat i stället för att äldre elever ska få röra sig utanför skolgården under rasterna. Det är naturligt att äldre elever väljer i första förslagsrum ett sådant alternativ, frihetsbehovet är stort och skolgården anses inte vara tillräckligt attraktiv. Ändå är det ju så att skolan är en del av samhället och borde redan av den orsaken vara mera samhällstillvänd och ta del av det utbud som erbjuds unga i olika åldrar. Mera om KRUT kan du läsa på deras hemsida www.ruuti.net