Artikeln "En solstråle i decembermörkret" i dagens Hbl berättar om ensamma och otrygga äldre med dålig ekonomi i dagens Grankulla. Ja, du läser helt rätt - Grankulla. Oberoende av inkomstnivån i ett samhälle finns det alltid de som har det sämre ställt en medeltalet av invånarna. Fenomenet återkommer i hela landet, oberoende av vad man tror sig veta om en viss stadsdel eller ett visst samhälle.
Många av de fattiga är sjukpensionärer med mycket låg pension, berättar församlingens diakon. De känner sig otrygga och deras ständiga följeslagare är ensamheten. Enligt diakonen är den bästa medicinen mot de äldres illamåendet regelbundna och lugna samtal tillsammans med en förnuftig och trygg människa. Hon tillägger att "ensamma äldre människor borde få kontinuerlig kontakt med en och samma person under längre perioder. I dagens läge baserar sig det mesta på korta jobb och snabba möten. Det uppfattar äldre, svaga personer som otryggt".
Med endast några korta meningar har Grankulla diakonen lyckats uttrycka kärnproblemet, som de äldre utsätts för i dagens samhälle, nämligen ensamhet, otrygghet och bristen på social delaktighet.
Överlag anser jag att våra församlingar har bättre koll på ensamma, fattiga och delvis utlämnade medmänniskor än vad samhället i övrigt har. Samhället grundar alltid sina värderingar på ett ekonomiskt tänkande, medan diakonerna sträcker ut handen till dem som har behov av hjälp. Inom diakoniverksamheten finns det oftast en kontinuitet bland de anställda, medan samhället i övrigt har svårt att uppfylla dessa förväntningar hos klienten.
Tidigare under hösten pågick en kampanj där man kunde köpa en julblomma till en okänd och ensam äldre person, närmast tänkt som en guldkant för den äldre inför julhelgen. Möjligen var tanken god, men ändå inte helt genomtänkt. En vacker julblomma pryder upp i hemmet, det är sant, men den skingrar inte ensamheten och fastän någon i tidernas morgon kommit på att det är viktigt att tala med sina krukväxter blir en dialog med en hyacint alldeles för ensidig. Genklangen saknas och ensamheten växer sig ännu större.
Enligt Helsinki missio firar upp mot 300000 personer en ensam jul. Många, många bland dem tillhör gruppen äldre medborgare
Många av de fattiga är sjukpensionärer med mycket låg pension, berättar församlingens diakon. De känner sig otrygga och deras ständiga följeslagare är ensamheten. Enligt diakonen är den bästa medicinen mot de äldres illamåendet regelbundna och lugna samtal tillsammans med en förnuftig och trygg människa. Hon tillägger att "ensamma äldre människor borde få kontinuerlig kontakt med en och samma person under längre perioder. I dagens läge baserar sig det mesta på korta jobb och snabba möten. Det uppfattar äldre, svaga personer som otryggt".
Med endast några korta meningar har Grankulla diakonen lyckats uttrycka kärnproblemet, som de äldre utsätts för i dagens samhälle, nämligen ensamhet, otrygghet och bristen på social delaktighet.
Överlag anser jag att våra församlingar har bättre koll på ensamma, fattiga och delvis utlämnade medmänniskor än vad samhället i övrigt har. Samhället grundar alltid sina värderingar på ett ekonomiskt tänkande, medan diakonerna sträcker ut handen till dem som har behov av hjälp. Inom diakoniverksamheten finns det oftast en kontinuitet bland de anställda, medan samhället i övrigt har svårt att uppfylla dessa förväntningar hos klienten.
Tidigare under hösten pågick en kampanj där man kunde köpa en julblomma till en okänd och ensam äldre person, närmast tänkt som en guldkant för den äldre inför julhelgen. Möjligen var tanken god, men ändå inte helt genomtänkt. En vacker julblomma pryder upp i hemmet, det är sant, men den skingrar inte ensamheten och fastän någon i tidernas morgon kommit på att det är viktigt att tala med sina krukväxter blir en dialog med en hyacint alldeles för ensidig. Genklangen saknas och ensamheten växer sig ännu större.
Enligt Helsinki missio firar upp mot 300000 personer en ensam jul. Många, många bland dem tillhör gruppen äldre medborgare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar