Konservatismens semifinal

För bara femtio år sedan hölls de funktionshindrade instängda och bortglömda på olika anstalter. Ett funtionshindrat barn  var förknippat med skamkänslor, någon som det var bäst att gömma och glömma bort. Livet gick vidare och hade man riktigt tur kanske det föddes ett nytt och friskt barn inom familjen, som man fick ödsla kärlek på och eventuellt ställa krav på inför framtiden. 

Så inträdde sjuttiotalet, då man trodde på framtiden och framförallt ville få förändringar till stånd. För första gången diskuterade man de funktionshindrades rättigheter och dörren till anstalterna stod äntligen på glänt. Under de följande årtiondena insåg man att de funktionshindrade hade rätt både till sin familj och till utbildning. Idag har man gått så långt att man talar för en fullvärdig inkludering av de funktionshindrade i vanliga klassrum, yrkesutbildning, ordentliga stödbostäder, samt möjlighet till arbete.

Så långt har vi alltså kommit i vår nordiska välfärd. Vi har genom lagstiftning ordnat med ett rättvist liv för de funktionshindrade. Alla borde väl vara nöjda och hållas vid sin läst. Jobba på i verkstäder med arbetsuppgifter som är anpassade för en funktionshindrad person.  Men hur går det om den funktionshindrade har ambitioner och vill någonting helt annat. Börjar ta plats och konkurrerar med oss "vanliga"? Kan vi acceptera det?

Igår kväll (den 19.5.2015) gick den första semifinalen i årets schlager-EM av stapeln, denna gång i Wien. Lottdragningen hade möjliggjort att många fd öststater tävlade i samma semifinal, men också till exempel Danmark, Belgien och så naturligtvis Finland. Kvällen var balladernas, många av den rent förskräckliga enligt min smak. Belgien, Estland och Danmark var det enda som avvek och så naturligtvis Finland. En av de förhandstippade i årets tävling, Ryssland, uppträdde i oskuldens vita färg och önskade sig tusen röster, samtidigt som de då de blev klara för en finalplats, fällde några krokodiltårar av pur tacksamhet. Diskussionen gick så långt att människor diskuterade om en eventuell finalplats för Finlands del kunde bero på medkänsla, för ingen röstar väl på en punklåt, som dessutom är framförd av funtionshindrade män. Få har nämligen benämnt dem för vad de i verkligheten är - musiker!

Skamligt, för kort, högljudd, fult var adjektiv som förknippades med Finlands bidrag och tyvärr också gruppens musiker. Europa, men också alldeles för många i Finland, uppvisade den intolerans som råder i dagens samhälle. Ett samhälle som tyvärr går ett allt mera konservativt synsätt till mötes. LEVE PUNKEN! Framförallt i dagens värld med instabil ekonomi, nonchalans av mänskliga rättigheter,  ökad rasism och arbetslöshet.