110 år sedan kvinnors rösträtt, trots det har vi ännu inte uppnått jämställdhet

För hundratio år sedan fick den finska kvinnan rösträtt, någonting som Finland alltid stoltserat med.  Första landet i Europa, det tredje landet i hela världen efter Nya Zeeland och Australien. Hurra för det! 

Kvinnor i riksdagen banade vägen för andra kvinnor, medan kvinnor under krigsåren bistod med att hålla landet flytande, då männen var vid fronten. Den efterkrigstida kvinnan återtog platsen i köket som hemvårdare. Passade männen och barnen, kokade, städade och vårdade. Levnadsstandarden hade delvis stigit, allt flera familjer satsade på komfortabelt boende och inredning och efterhand intog tekniken sin givna plats i och med TVns intrång i våra hem. Men det var männen som förtjänade ihop till denna oerhörda lyx, som rätt få hade kunnat drömma om under sin uppväxt under 30-talet, då mor mjölkade kon och far vände spaden i fosterjorden innan han fick sin inkallelsesedel.

Under sextiotalet ökade sedan antalet ungdomar som gick ut gymnasiet och kvinnornas antal var inte färre än männens. Också utbildningsnivån bland dem som inte genomgick gymnasiet, men som ändå skaffade sig en yrkesutbildning ökade. Industrin utvecklades och arbetsfolk behövdes, medan jordbruket som sysselsättare gick bakåt. Många valde dessutom utvandring som ett alternativ i hopp om arbete och framför allt en bättre levnadsstandard.

Under sjuttiotalets glansperiod tog kvinnorna sedan med besked klivet ut i arbetslivet, sjukvården utvecklades med besked, likaså dagvården och efterhand mamma- och vårdledigheten. Men kvinnans lönenivå låg på en betydligt lägre nivå än mannens. 

Och det är här som problemet fortfarande ligger.

Utgår man ifrån begreppet "Lika lön för lika arbete" ligger kvinnans euro på ungefär 83 cent. Utgår man från löneskillnaden inom familjen, ligger kvinnans lönenivå betydligt lägre än så ca. 63,8 cent  av männens euro.

Det har skrivits både många och långa artiklar om hur flickor och kvinnor idag lättare väljer gymnasie- och högskoleutbildning än vad pojkar och män gör. Men vad hjälper det, när lönenivån för män och kvinnor inom universitetsvärlden inte är jämställd. Män förtjänar fortsättningsvis bättre än kvinnor, trots att de tilldelats en eftertraktad professur.

Politikerna, utan åtskillnad om de är män eller kvinnor "glömmer aktivt" att jobba för jämställda löneuppgörelser. Det blir för dyrt att satsa på lågavlönade kvinnobranscher, säger de flesta. Dyra kvinnobranscher kostar samhället mera än vad de ger. Samhället erbjuder invånarna service så som sjukvård, dagvård och eftermiddagsvård, det är allas rättighet, men synbarligen har de som utför arbetet inga rättigheter. Åtminstone dagvården har till en del drabbats av snuttarbeten. Definitivt har eftermiddagsvården gjort det. Ofrivilligt deltidsarbete, utan lön under skolloven är det enda alternativet. Arbetslöshetspengarna utbetalas i slutet av arbetslöshetsperioden och beskattningen är huvudlös för den lilla summa som utbetalas.  

Hur har det kunna gå så här? 

Jag försökte kolla olika kvinnoorganisationers synsätt och till min överraskning konstaterade jag följande: De organisationer som hittas längre högerut på den politiska kartan arbetar aktivt för god service, men bryr sig tydligen skit i den lönenivå som medsystrarna hamnar i, alltså de som utför själva servicen. Bland vänstern sover man idag en tung Törnrosasömn, trots det att t.ex. Marinne Laxén i tiderna gjorde sitt yttersta för att få igång en väckelsedialog och en förbättring för kvinnor i allmänhet. För att inte tala om Sannfinländarna som visserligen samlat många kvinnor i sina led, men där alla främst framför manliga åsikter.
Med andra ord finns det mycket att göra för den säkert mest grundläggande delen som leder till en fullständig jämställdhet i vårt samhälle, nämligen lönefrågan.