Det senaste inlägget i diskussionen står professorerna i vårdvetenskap Helena Leino-Kilpi och Ingalill Rahm-Hallberg för. Enligt dem anser svenskarna att det är naturligare att dö hemma än på anstalt medan finländarna förväntar sig leva den sista biten av sitt liv på sjukhus. Andra länder som professorerna jämför Finland med är Spanien där de äldre fortfarande lever tillsammans med yngre släktingar och därför inte heller är i samma behov av en vårdplats som i länder där den yngre generationen ofta rentav bor på annan ort. Dessutom har jag för mej att det fortfarande är mer vanligt med hemmafruar bland spanjorskorna än vad det är bland finländskor. Därför ifrågasätter jag direkt Spanien som jämförelseobjekt.
Sverige som jämförelseland är rätt intressant. Där är kvinnorna också aktivt med i yrkeslivet, men tydligen är det så att hemvården funkar bättre i vårt västra grannland och därför klarar sig de äldre ensamma hemma? Frågeställningen är intressant och absolut något som jag kommer att kolla upp.
Leino-Kilpi (Åbo universitet) och Rahm-Hallberg (universitetet i Lund) påtalar bristen av vårdpersonal och hur de äldre upplevs som en börda i samhället. Betoningen borde vara mera positiv. Rahm-Hallberg anser att vi måste dra större nytta av de äldre i samhället. Pensioneringen borde ske mera flexibelt allt mellan 60 - 75-års åldern.
Professorerna hänvisar till att man hålls friskare då man är aktiv. Vilket i och för sig stämmer. Sitter man inaktiv hemma utan sociala kontakter kommer sjukdomarna smygande snabbare än vad man anar.
Ändå är det mycket som professorerna påstår som jag inte så där bara vill godta. Påståenden om att de äldre skall leva ensamma hemma tills de avlider, bristen på vårdpersonal, de egna skall ta sitt ansvar och vårda de äldre hemma, jobba i allt högre ålder tills du "stupar"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar