Med sågen i handen

I går kom vi åkande från Tammerfors söderut. Vi valde att köra små vägar eftersom de ännu förmår erbjuda genuina landsbygdsvyer. Längs motorvägarna kommer man onekligen snabbt framåt, men vyerna är ofta tråkiga.

"Punainen tupa ja  oma mansikkamaa" är sådant som värdesätts sommartid. Även många urbana personer väljer att bosätta sig bortom all ära under  sommaren i något som kallas mormorsstuga. När man kör längs mindre, gamla vägar, kan man också konstatera att det fortfarande finns ett rätt stort utbud av dessa gamla torp som rymmer rum och kök. Förr beboddes dessa små torp även av stora familjer, medan dagens människor bygger ut eller inför nya små stockhus i gårdsmiljön, så att standarden motsvarar det som dagens människa värdesätter. Och så skall det också vara!

Det som jag inte har någon som helst förståelse för är varför dessa gamla fina hus mer eller mindre vandaliseras av sina nya ägare. Bygg gärna till på ett vettigt sätt, men i går såg vi flera gamla fina torp där någon händig sågat upp en hel vägg, lite som Bemböleborna gjorde för att "släppa in ljuset"! 

Andra väljer att bosätta sig i små städer som kan erbjuda service men ändå något annat än det som storstaden erbjuder. Det som har blivit mycket populärt är hus med snickarglädje som idiotiskt nog översatts från finskan till "Spetsvilla".  Dessa villor är oftast rymligare, så jag har här  tack och lov inte ännu råkat på utsågade väggar och nyinsatta fönster som inte matchar huset i övrigt.  Men spetsvilla heter det definitivt inte!