Från flydda dagar....

I går var jag med om någonting spännande. Jag besökte mina finska släktingar vilka jag tyvärr inte träffat tidigare? Kontakten med den släktgrenen har brutits för flera generationer sedan, inte på grund av språket utan mera av sociala orsaker. För ett tiotals år sedan hade en äldre generation ordnat en släktträff, men alla vi yngre saknades dessvärre från den träffen.

Mina släktingar är två mycket pigga seniorer kring de åttio med många järn i elden. Ett intresse är släkthistoria. Igår hade jag då förmånen att tillsammans med dem besöka gården där min mormors mor Amanda föddes och växte upp. På 1900-talet fanns det ingen i släkten som tog över och efter det att även Amandas mamma Erika avled i mycket hög ålder stod byggnaden mer eller mindre vind för våg. Odlingsmarkerna och skogen såldes, för de var ju värdefulla, men byggnaden brydde sig ingen om.

Mina släktingar hade för 20 år sedan  upptäckt att den gamla byggnaden stod kvar och hade önskat köpa tillbaka den, men dåvarande ägaren hade inte varit med på noterna.

Den gamla byggnaden står med dagens mått mätt långt inne i skogen. Det intressanta är bara att i tiderna låg den precis intill Kungsvägen. Nya vägbyggen har efterhand flyttat de stora vägarna långt från dess ursprungliga dragning? Hur mycket historia har inte rört sig längs den vägen, på det gårdstunet? 

Gården finns ännu kvar men utgör i dagens läge en rätt sorglig skepnad. Efter att ha stått många, många år tom bebos den nu av en Puuha-Pete som inte förstår byggnadens värde. Men sånt är livet...

Amandas generation var den sista generationen på gården, men innan dess hade gården bebotts 350 år av samma släkt, alltså mina förfäder från min mormors sida.