Alla dessa påståenden stämmer obehagligt överens med det som jag själv upplevde under den tid som jag jobbade inom vården på 70-talet. Gamla oroliga patienter bands fast i sängen för att inte skada sig själva. Redan då var det brist på personal, vilket gjorde det rätt skyndsamt när patienterna skall matas. Dessutom serverades då som nu mat av olämplig konsistens till gamla som har svårt med att svälja. Knappt med tid, samt fel konsistens på maten resulterar ohjälpligt i undernäring. Vistelse inomhus i sängen eller sittande i en sk. geriatrisk stol utan möjlighet till rekreation, gör livet svårt att leva. Dessutom försvagas leder och muskler vilket tyvärr leder till att den som en gång placerats i liggande eller sittande ställning förblir det resten av sitt liv. Dessutom tycker jag mej ha lagt märke till att man nuförtiden inte ens satsar på rehabilitering?
Inom vårdsektorns utbildningsnivåer lärs helt andra metoder ut, men gamla beteendemönster överlever ändå!
Jag är både glad men också mycket förvånad över justitieombudsmannens utredning. Glad för att det väckts debatt, men ytterst förvånad över att tjänstemännen och beslutsfattarna anser sig nu först fått vetskap om situationen? Men kanske ärendet inte har dokumenterats? Kanske mandatperiodens längd påverkat utgången? Kanske utförliga planeringsrapporter om hur sjukvård och åldringsvård skall utformas attraherat rikspolitikern, mera än verkligheten? Kanske... kanske rätt personer aldrig besökt en avdelning där gamla och sjuka åldringar lever sina sista levnadsår?
Sedan har vi ännu alla gamla och sjuka som bor hemma, som aldrig får möjlighet att flytta in på ett hem för äldre, hur har de det? De är naturligtvis inte fastbundna, de kan också om benen bär gå ut. MEN de som går utanför sin dörr hittar inte nödvändigtvis tillbaka hem igen utan hjälp av polisen och många, alldeles för många av dessa "fall" som bor ensamma hemma är tyvärr undernärda och framförallt otrygga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar