Hur är det egentligen?

I morse lyssnade jag till utmärkta Radio MellanNylands inslag om åldringsvården i Helsingfors. En bekymrad dotter berättade om sin dementa mamma som inte klarar sig längre hemma allena. Bland annat lämnar hon titt som tätt hemmet och tappar bort sig. Trots påtryckning från dottern erbjuds mamman ingen vårdplats. Staden säger att det helt enkelt inte finns platser.

Samma tjänsteman (Anja Pirinen) på socialverket som meddelat dottern att det inte finns platser att erbjuda den dementa mamman framträdde även hon i radioinslaget. Hon förklarade att det måste vara fråga om ett misstag, att staden visst har platser, ja nästan ett överutbud av platser finns det  för tillfället?

Efter att ha lyssnat till reportaget kunde jag inte låta bli att ringa en bekant som länge redan kämpat med att få in sin gamla mamma på ett vårdhem. I det fallet pågår ännu diskussionen mellan de anhöriga och staden. Samma tjänsteman som jag på morgonen hört berätta om överutbudet har för några dagar sedan förklarat för min sagesman att det inte finns platser och att mamman inte får plats på något hem?

Frågan är mer än intressant. Elakt vågar jag påstå att hela historien närmast verkar tagen ur en såpopera? Hur kan det bara vara så här?