Rätten att föda på svenska

Idag har västnylänningarna demonstrerat (inte bara Ekenäsborna som pressen meddelat). Bra så, man skall aldrig ge upp, utan kämpa för sin rätt.

Många som har erfarenhet av att föda utanför västnyland har under de senaste dagarna vittnat om hur svårt det är att bli förstådd på svenska inom sjukvårdsvärlden. Jag vågar påstå att det rentav råder en viss nonchalans...

Min förstfödde föddes i början av år 1988. Själv var jag relativt nyinflyttad i Helsingfors och till på köpet rätt naiv. Jag menar närmast naiv när det gällde att få vård på sitt eget modersmål. Född och uppvuxen som jag var i västnyland utgick jag ifrån att det är helt naturligt med vård på sitt eget modersmål och det oberoende av om man var svensk- eller finskspråkig.

Problemen började redan på rådgivningen. En mycket oförstående rådgivningstant gapade stort när jag inte behärskade alla barnsjukdomar på finska. Fastän jag fortfarande är av den åsikten att uppgiften att kolla så det inte uppstod språkliga missförstånd var hennes, ansåg hon tydligen raka motsatsen. Jag hade den dåliga turen att vara sjuk för det mesta under så gott som hela graviditeten, men min personliga rådgivare ville inte lyssna på det örat, och det var först efter nedkomsten som det uppdagades att jag lidit av gallbesvär under hela graviditeten och därför mått ganska dåligt.

Nåväl, beräknat datum närmade sig och eftersom jag haf ringa stöd på rådgivningen försökte jag mej på en vädjan om det möjligen skulle gå att ordna med en svenskspråkig barnmorska på Barnmorskeinstitutet. Långt senare på sjukhuset, när min journal kastats lite vårdlöst i fotändan av min säng och jag tog mej friheten att bläddra i den föll ögonen på en anteckning "haluaa ruotsinkielisen kätilön mutta puhuu kylläkin suomea".

Efter ett sådant bemötande bestämde jag mej vid min följande graviditet att ordna allting som jag själv ville ha det, innan mitt temperament ändrade och jag eventuellt skulle bli mer än lovligt labil. Jag ringde runt till alla rådgivningar och tog reda på om det möjligen fanns en svenskspråkig hälsovårdare som kunder tänka sig att ställa upp för mej. Lyckligt och väl hittade jag en mycket trevlig med rätt lång erfarenhet inom branschen. Vi kom väl överens under hela graviditeten. Inga osakligheter från hennes sida utan hon visade sig vara både proffsig och trevlig.

I kontakten med Barnmorskeinstitutet talade jag enbart svenska och som jag anade fannas det både läkare och skötare som talade svenska.

Jag delade rum med en kvinna som var inflyttad från vårt västliga grannland. Hon hade inte förstått att såsom jag fordra svensk betjäning och tyvärr fick hon inte den vård som hon skulle ha varit förtjänt. Många problem uppstod i kommunikationen som försiggick på engelska. Tyvärr var det så att många inom personalen också saknade hyggliga kunskaper i engelska!!!