En liten lus

När jag växte upp var både huvudlusen och vägglusen ett minne blott. Lössen hörde krigstiden till och betydde för många fattigdom och lort. Äldre personer stoltserade med att de aldrig hade löss som barn osv.

Efter 40-talet ändrades levnadsförhållandena för de flesta. Och så använde man effektiva medel som dödade det mesta. DDT  vara revolutionerande. DDT sprutades överallt. Människor som upplevt tider då ohyra var svårt att angripa var nöjda. De sanerade och tänkte "aldrig mer...".

Enda tills vi kom till insikt och konstaterade att mycket var hälsovådligt, cancerframkallande. Då förbjöd  vi det farliga! Aldrig mera DDT. Vi blev miljö medvetna. 

Och vad gjorde ohyran? Övervintrade, blev resistent, överlevde. Lade ägg i våra hår, skapade förvirring, gjorde oss hysteriska. Vi alla som tänkt tanken - aldrig jag eller min familj - försökte enligt bästa förmåga  sanera bort huvudlusen.

Nu har vi drabbats av följande ohyra - vägglusen. Lilla envisa vägglusen som är svår att bekämpa. Som suger i sig vårt blod och förstör våra möbler. Som är ÄCKLIG!

Problemet är att alla som har vägglusen som "husdjur" inte förstår sitt ansvar.  De anser inte att lägenheten MÅSTE saneras! De informerar inte grannar och andra berörda!

Vill det sig illa (och det vill det oftast) så söker sig vägglusen genom väggen och in till en oskyldig intet ont anande granne.

Jag tycker att lagen borde skydda grannar med flera. Den som har ohyra i sin lägenhet borde inte ha rätt till att neka till ett saneringsprogram. OCH den som underlåter sig att informera husbolag och grannar om ohyra borde bestraffas.