Jag måste få skriva....

Idag skriver jag om något som snuddar vid tabutänkandet. Jag har under senaste vinter, allt sedan augusti varit anställd som vikarie. Arbetet har varit intressant, varierande och krävande. Jag hör väl av ohämmad vana till den åldersgrupp som satsar på mitt arbete, låt så vara att det är fråga om ett vikariat.

Men allt roligt tar slut, förr eller senare, så också tidsbundna vikariat. Det är också helt naturligt, ingenting att snacka om, ingenting varar för evigt.

Men. underliga kollektivavtal kan jag inte låta bli att förundras över. Arbetstiden inom den sektor jag jobbat inom är uträknad så att man jobbar aktivt, mycket aktivt under höstar, vintrar och vårar, medan sommarlovet betyder likamed långledigt. Lönen är dock jämt fördelat över årets alla månader.

Och nu kommer jag till Pudeln kärna. Eftersom man inom denna sektor kan återta sin tjänst under sommarmånaderna, så vill den ordinarie tjänsteinnehavaren naturligtvis dryga ut sina inkomster under sommaren. Delvis förstår jag den yngre "kollegans" handlingssätt. Samhället satsar ju inte direkt på att människor stannar hemma och vårdar och föder nya skattebetalare till vårt land. Men om jag helt egoistiskt granskar problemet ur min egen synvinkel, så medger ett dylikt kryphål i kollektivavtalet att jag blir bestulen på en lön som jag personligen jobbat ihop. Dessutom har jag helt solidariskt betalat medlemsavgift till förbundet under hela året, så lite får jag allt gnälla över orättvisan.