Bröllopsyra

I morgon är det dagen D. Åtminstone för Sveriges Kronprinsessa som äntligen får ingå äktenskap med sin nyutnämnde prins Daniel. Lycka till! Det är bra att vi nu lever i sådana tidevarv då det är tillåtet att gifta sig enligt sitt hjärtats val.

Det som är intressant är all den uppståndelse som förekommer kring bröllopet. Ja, det är naturligtvis naturligt att vårt västra grannland jublar. Åtminstone offentligt. Många är ju trots allt missnöjda med ett kungadöme.

Men det att vi här på östra sidan om viken jublar är desto intressantare. Kanske inte det att alla vi finlandssvenskar som vecka efter vecka får en svensk veckotidning in genom brevluckan, jublar. Eller alla vi som följer med SVT, jublar.

Det som jag däremot tycker är intressant är den fokusering på bröllopet som finsk media och många, många helt finskatalande medborgare i detta land satsar på inför det stundande bröllopet. Råkade i nyheterna se några damer som införskaffat rekvisitakläder i de svenska färgerna. Damerna (yngre än undertecknad) tänker vimla i gatubilden nu på lördagen i Stockholm, iklädda sina nyinförskaffade kläder, viftande med små svenska flaggor?

Mycket intressant. Det är som om kriget 1808-1809 aldrig hade utkämpats. Som om navelsträngen efter ett långt förhållande med moderslandet aldrig klippts av med den ryska saxen, som om vi fortfarande skulle vara en del av riket Sverige-Finland?

Är det så att många av oss finnar innerst inne saknar en galjonsbild? Borde vi för dryga hundra år sedan genomfört projektet kung Yrjö? Skulle vi då vara lyckligare idag? Innebär en egen kung eller drottning mervärde?

Personligen tror jag mera på att lycka består i att leva sitt eget liv så bra det nu går, än att leva livet via andra människor och t.ex.gotta sig åt veckovisa skvallerrapporter om kungligheter.