Stadsdirektören Pajunens lista kom upp på agendan i slutet av år 2009. De förtroendevalda har begrundat listan och man försöker spara efter bästa förmåga. Dock inte alltid enligt Pajunens koncept.
Det går alltså dåligt för Helsingfors. Enligt en intervju med stadsdirektören ser vi inget ljus i tunneln under de närmaste åren, fastän världsekonomin visar tendenser på förbättring?
Tidigare hade staden en stabil ekonomi, men eftersom ekonomin inte var lika stabil ute i bygderna, i Skogsby, i Mellanby och i Norrby, så bestämde landets högsta beslutande organ, allt i bästa Robin Hood anda, att vi Helsingforsare ska dela med oss ur vår egen skattekista till dem som har det ekonomiskt sämre ställt.
En nobel tanke förvisso. Många byar runt omkring i landet hade/har det dåligt ställt, och dessutom saknar de ofta invånare vars namn förekommer i den del av texeringskalendern som pressen årligen publicerat (och som det nu ska bli ett slut på, vilket är gott och väl). Även Skogsby, Mellanby och Norrby bör, som de kommuner de är, erbjuda sina invånare sjukvård, äldreomsorg och utbildning. Dessutom kostar en kommunorganisation otroliga summor, må så vara att den är stor eller också aningen mindre.
Men när den delen av vårt land, där de flesta av landets invånare är bosatta, toppar statistiken på fattigdom bland barnfamiljerna måste man reagera. Pajunen berättar i dagens intervju om att 41000 personer lyfte utkomststöd under senaste år. I reda pengar talar vi om 120 miljoner euro. Flertalet av dem som erhållit utkomststöd har inte lyckats få tag i en fast anställning. Då unga familjer, som kanske inte är födda med silverskeden i munnen, försörjer sig med underbetalda snuttjobb, inte enbart under en kort tid, utan år ut och år in, och det fastän de kanske har en hyfsad utbildning i bakfickan,DÅ är någonting på tok.
En levande stad behöver barnfamiljer för att utvecklas. Utan barnfamiljer finns det ingen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar