Bordsskick

Ett olyckligt fall som för tillfället undersöks av polisen som misshandel har uppdagats vid ett dagis i Helsingfors. Senast i fjol dömdes några ur personalen vid ett dagis i Åbo för ett liknande fall.

Vid bägge tillfällen gäller det småbarn som eventuellt inte ätit av den mat som serverats dem och som dessutom eventuellt inte suttit stilla och tyst vid matbordet?

Någonting som är ett helt vanligt beteende hos småbarn. Något som många föräldrar skäms över, när de inte får sitt barn att äta såsom rådgivningstantens direktiv lyder. Något som tydligen också stressar dagistanter?

Det är en del av uppfostran, i hemmet, i dagis och i skolan, att lära barnen våga smaka på den mat som erbjuds. Våga smaka på mat som ser främmande ut och som smakar annorlunda än den mat som till exempel serveras hemma.

Våga smaka är absolut inte samma sak som att tvinga. Många små portioner dagligen är att föredra, framför att lära ut modell hetsätning, dvs stora portioner som MÅSTE ätas upp.

Jag hör själv till den generationen som föddes tio till femton år efter andra världskriget. Föräldragenerationen hade fått växa upp med hungern kurrande i magen. Nu fanns det äntligen mat att tillgå, och oj vad det trugades mat i de arma barnen. Många lade säkert redan då grunden till den fetma som de nu bär på, när de lyckligt och väl fyllt femtio. Stora portioner och ALLT MÅSTE ÄTAS UPP.

Jag har konstaterat att mönstret gått vidare till följande generation. Stora portioner som ska ätas upp. Skamkänslan som blommar upp hos den vuxna om barnet inte äter. Skamkänslan hos barnet som känner sig dålig när han/hon inte äter av mammas köttbullar. Som kastar bort mat, kanske rentav Guds gåva. Som på dagis inte låter maten tysta munnen!

Frågan kvarstår hur barnen ska lära sig föra en bordskonversation om de måste sitta tysta när det äter frukost, lunch eller mellanmål tillsammans med sina kompisar?