Samgång eller samarbete

Jag hade från början tänkt filosofiera om en samgång inför en kommande metropol inom huvudstadsregionen kontra ett utvecklat samarbete inom samma område. Under de senaste veckorna har vi främst på insändarsidorna kunnat läsa ställningstagande för en samgång. Mina funderingar gick ändå i egna banor, så jag har utgått från alla och en var och hur vissa områden inom staden kunde förverkligas eller fortskrida som hittills.

Gräsrotsmänniskan är i första hand intresserad av hur skolor, hälsovård, äldreomsorgen och dagvården fungerar.

I Helsingfors har vi på svenska sidan ett välfungerande skolnät som servar hela staden. Inom den svenska hälsovården har vi idag tre fungerande svenska hälsocentraler där man kan garanteras vård på sitt eget modersmål. Dagvården kämpar på, eftersom lagen garanterar dagvård för alla barn, men på svenska sidan är det bekymmersamt då prognoserna inte håller, då tvåspråkiga familjer ändå väljer svensk dagvård, trots att de är registrerade som finskspråkiga. Sydspetsens landskapsförbund har å andra sidan aktiverat sig i saken och idag är det redan flera familjer som medvetet väljer språk med tanke på vilket språk de önskar för dagvård och skola.

Inom det svenska skolnätet har vi den förmånen att årskurserna per skola för det mesta hålls inom rimlighetens gränser, det vill säga att elevantantalet inte är så stort. Små klasser gynnar alla gånger eleverna.

För några år sedan pågick en het debatt om att flytta en av stadens grundskolor norrut, eftersom de som är bosatta längst norrut har lång skolväg. Tanken var kanske inte helt genomtänkt, eftersom det i sin tur skulle ha betytt att de i de sydligare delarna av det norra skoldistriktet hade fått resa norrut, vilket av de flesta familjer upplevdes som bakvänt. Här skulle man naturligtvis ha kunnat tänka sig ett utvecklat samarbete med Vanda, men eftersom Helsingeskolan är fylld upp till bristningsgränsen (?) och Åshöjdens skola i nästa år genomgår en välbehövlig sanering, så fortsätter vi som hittills. Dessutom skulle ett nytt arrangemang fordrat att stadens distriktindelning hade sätts över?

Även i andra distrikt hade det diskuterats närskolans framtid, då ett nedgående elevunderlag hetsar till snabba åtgärder. Situationen är bekymmersam, i synnerhet då vi lever i spartider. Jag har följt med sjunkande och stigande elevunderlag allt sedan slutet av 80-talet då familjens äldsta barn föddes. Inom några år förekommer det tvära kast åt bägge håll och det inom samma skolupptagnings område. Ett visst område kan vara mättat under några års tid, det vill säga att områdets barn växer och sjuåringarnas antal för tillfället sjunker. Tio år senare kan inflyttningen vara en annan, då den äldre befolkningen flyttar bort och nya familjer med småbarn flyttar in på området.

För tillfället diskuteras och förverkligas många önskemål om att barnen ska kunna placeras inom dagvården i närheten av föräldrars arbetsplats i stället för i närheten av hemmen. Som jag ser det så funkar ett sådant arrangemang för de vuxna, medan barnet blir lidande. Barn har rätt till dagvård och skola i sin egen närmiljö. Det ger trygghet och hindrar onödiga uppslitande arrangemang för barnets del. De sociala kontakterna är nog så viktiga för ett barns utveckling.

Äldreomsorgen är ett bedrövligt kapitel för sig. Resurser saknas och vissa organisationer skor sig på att ordna vård för dem som har pengar att betala med. De mindre bemedlades situation är rätt långt katastrofal och icke människovänlig.

Återstår trafiken, som vi satsat mycket tid och pengar på, men som fortfarande inte fungerar. Ett utbyggt trafiknät med matartrafik, ett metronät (inte enbart riktning öster - söder) och fler Jokerlinjer behövs. En helhetssyn som inte enbart utgår från stadens centrum utan beaktar hela staden, när- och kranskommuner måste fås tillstånd.

Nu återstår frågan samgång eller samarbete inom Helsingforsregionen? Samarbetet pågår och det finns ännu möjligheter att utveckla det. Samgång innebär kostnadsbesparingar inom den administrativa sidan, men en samgång löser, som jag ser det, inga problem. Hittills har alla kommuner enskilt byggt upp sin egen kommun. Skolor och daghem finns där de finns, så att de servat den egna kommunen. Samarbete medför otroliga kostnader för att få samhället att fungera. Men på sikt då? Eventuellt, men det är att ta i beaktande att samhället i mycket snabb takt genomgår stora förändringar. Förändringar som ingen av oss nu i skrivandes stund kan förutse. Med andra ord ser jag ingen vinning i att nu lösa upp allting och skapa nya strukturer. Dessutom är jag rädd för att de svenska behoven blir åsidosatta vid en samgång.