Fattig, fattigare, fattigast

Fortsätter enligt gårdagens modell, nämligen dels i att spekulera i hur man uttrycker sig nyansierat angående rikedom och vad fattigdom innebär.

Förutom den fattigdom som återfinns i tredje världen har en nyfattigdom under de senaste åren brett ut sig i stora delar av världen. För ett, två år sedan fick t.ex. människor i USA gå från hus och hem och många fortsatte sina liv som uteliggare, utblottade och så gott som utan hopp om att igen få ett arbete.

Många finländare har retat upp sig på romer från de fd östeuropeiska länderna som sitter längs våra trottoarer och tigger. Tyvärr föds romerna till tiggarens liv generation efter generation och ingen vill veta av dem, varken deras egna hemländer eller andra länder som tillhör den europeiska unionen.

Också i vårt land breder fattigdomen ut sig. Senast den här veckan kunde vi igen läsa i bladet om hur främst de äldre över 80 år, men också singlen och barnfamiljer fler efter fler fastnar i fattidomsfällan. Men vem bryr sig egentligen om dem som fastnat i fällan? Jag åtminstone tycker att det är mer än alarmerande att landets fattigdom når samma gränser som under tidigt 70-tal.

Vårt land kan anses vara rikt först sedan när alla som är bosatta i vårt land har det bra.