När jag gick i folkskolan under 1960-talet, närmare sagt i klass 3, hörde jag till de första åldersgrupperna som inledde studier i finska. Svenskan var i majoritet ute i den lilla staden på udden. Många av föräldra- generationen var inflyttade från kommuner där man knappt hört ett enda ord finska förutom naturligtvis ord som päivä och andra liknande ord. Till och med päivä var ibland svårt att uttala för dessa personer. Visst bodde det finskspråkiga i staden ( och utbildning gavs både i finsk folkskola som i finska samskolan), men något större samröre förekom inte alltid. I butiker mfl ställen betjänades man alltid, och oftast enbart, på svenska.
Själv inflyttade jag till Helsingfors i början av 80-talet och har således aldrig personligen upplevt det där med enspråkigt svenskt kontra finskspråkigt eller eventuellt tvåspråkigt i ett efterkrigstida Helsingfors.
Jag minns i alla fall problem med trångboddheten och hur familjer flyttade längre ut från centrum och Berghäll, allt från min barndomstider då jag besökte släktingar som från tidigare var bosatta i staden. Flytten gav större bostadsyta till familjernas förfogande, men splittrade även slutligen den svenska sammanhållningen speciellt bland vanligt folk. Man övergick till att mer och mer tala finska på sina arbetsplatser, samtidigt som tvåspråkiga äktenskap oftast ledde till att hemspråket allt oftare blev finska.
Jag talade för en tid sedan med en äldre dam som i unga år inflyttat till staden och ingick äktenskap med en finskspråkig man. Hon jobbade inom vården på ett av stadens sjukhus och där var de anställda tillsagda att inte använda sitt modersmål, utan de ombads tala finska. Det blev helt naturligt för henne att använda finskan hela tiden och idag är hennes hela familj enspråkigt finsk. Hon blev helt enkelt bortglömd av den språkliga gemenskapen!
En anna svenskspråkig flicka gifte sig finskt också hon. Äktenskapet "välsignades" med rätt många barn. Vid något skede reflekterade hon över om hon också borde tala svenska med sina barn. Pappan i familjen hade uttryckt förhoppningar om att det räcker med ett språk. Hon rådfrågade i alla fall sin finskspråkiga rådgivningstant och fick till svar att det är bättre att tala endast finska med barnen? Nu i vuxen ålder har några av dessa barn i alla fall sätt till att återbörda det förlorade farmor och mormor språket, vilket har visat sig vara ett klokt och framgångsrikt val.
Klimatet var visst ett annat för 50-60 år sedan i ett efterkrigstida land. Mycket gick förlorat fastän de svenskspråkigas antal ändå var större under den tiden.
Idag är vi på väg att ta ett stort steg bakåt i utvecklingen, när oförstående krafter anser att svenska språket är förknippat med tvång och borde med andra ord göras osynligt? Vad som får folk in i de tankesfärerna kunde debatteras hur länge som helst, men som vuxen och dessutom med flera hundraåriga tvåspråkiga förfäder bakåt i tiden är jag himla trött på de helt onödiga klagovisorna. Det är helt enkelt bra att kunna flera olika språk och att dessutom, som i Finlands fall, ha tillgång till två olika språkliga kulturer är mer än berikande. Det handlar definitivt inte om att sammaföra finkultur med finska folkets kultur. Den som tror det har missuppfattat Finlands historia.
Mycket finns alltså att göra för tvåspråkigheten. Mycket har naturligtvis gjorts, men vi är beroende av vettiga debatter, förhoppningsvis från polpulisternas sida, men framförallt från förespråkarnas sida. Ett evigt munhuggande leder ingen vart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar