Senaste år kommer vi att minnas som året då det blev tillåtet att racka ner på oss svenskspråkiga. Nåja, det är ju inget nytt under solen, historiskt sätt har det inträffat mången gång tidigare. Fördomar och navelskåderi sopas inte bara under mattan så där. Några smulor finns alltid kvar. Smulor som tidvis växer till sig i väntan på nya kvastar av en en eller annan karaktär som sopar undan de största smulorna. Samhällsförbättrare, en del mer fördomsfullare än andra uppenbarar sig nu som då på stjärnhimlen och glänser där en tid , tills tiden är inne för ett stjärnfall, och då kan man ju alltid önska sig...
Under senaste år har herrarna diskuterat svenskans framtid. Långt ifrån mysiga utspel har vägts mot varandra. Ord står mot ord och signalerna som herrarna gett har varit mer eller mindre desperata. Hur ska de egentligen ha det? Ska herrarna fortsätta att munhuggas eller ska alla tillsammans försöka hitta nya vägar? Språkkunskaper leder till framgång, men vilka språk ger stjärnstatus? En status som inte dalar, utan bibehåller sin plats på stjärnhimlen flera decennier framåt?
I de östra delarna av vårt land vill man lära sig mera ryska. Det är viktigt att kunna kommunisera med den turistvåg som väller in över östgränsen. Egentligen helt förståeligt, men det är bara det att vi här i Helsingfors för ca. 20-25 år sedan valde bort ryskan som ett ämne i våra svenska skolor? Orsaken till det valet sades vara den, att ryskan var för svår för barnen att lära sig, redan det ryska alfabetet bidrog till svårigheten. I östra Finland anser de i sin tur att det är för svårt att lära sig svenska, fastän alfabetet är det samma? Möjligen saknas motivation samt att fördomar florerar i bägge fallen?
Egentligen är det så att vi svenskspråkiga här i södra Finland, främst i Helsingforsregionen blir mer eller mindre i kläm, språkligt sätt. I synnerhet här i Helsingfors behandlas vi rätt styvmoderligt. Tidigare innehades en av stadens stadsdirektörstjänster av en svenskspråkig. Martin Meinander blev den sista svenskspråkiga att inneha den tjänsten. Nu när de stora partierna slåss om stadsdirektörstjänsterna finns det egentligen ingen på tjänstemannahåll som övervakar frågor som är viktiga för alla oss som lever våra liv på landets andra nationalspråk.
Kvinnliga och manliga tjänstemän som handhar svenska ärenden i kommuner som bebos av svenskspråkiga skulle i det långa loppet vara viktigare än mycket annat. I jämlikhetens namn kommer vi också att behöva tjänstemän som behärskar och arbetar också för Nyfinländarnas rättigheter. Dyrt för samhället? Utan vidare, men också bevis på mänskliga rättigheter.
Och för att ännu kommentera munhuggandet svenk- och finskspråkiga emellan. Språkkunskaper är en rikedom, både svenska, finska, ryska, engelska, tyska, franska och kinesiska behövs. Egentligen har jag alltid förvånat mig över hur det för personer som innehar höga tjänster i vårt samhälle ändå trots långa och fördjupade studier kan vara så svårt att lära sig just svenska? "Minä en sitten puhu ruotsia"? Samtidigt som till exempel läkaren behärskar skelettets alla delar på finska och latin? Medan allmänna fraser på svenska är hur svåra som helst?
Jag lyssnade igår till radioprogrammet Eftersnack där man diskuterade språkfrågor, mysdiskussioner mm. De förundrade sig över hur det är möjligt att elever på högstadienivå så där bara kan meddela att de inte VILL läsa just svenska? Jag håller helt och hållet med journalisterna och skådespelaren som vidhöll att det egentligen är mycket lite dagens pubertala högstadieelever vill och att det är helt fel att låta dem påverka språkvalen i skolan. Tyvärr är det ju bara så att fördomarna som leder till dagens ungdomars uttalanden härstammar från långt tillbaka i tiden. Egentligen gäller det för oss att ta hål på fördomsbubblan, samt att låta alla elever börja studera landets båda nationalspråk redan från klass ett. Men för att få in den pilen rätt borde vi på bägge sidorna om språkgränsen förnya oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar