Lyssnade för en stund sedan på intervjuer med kvinnor i radio Vega. En av kvinnorna berättade om hur hon i över femton års tid jobbat i treskifte samtidigt som hon fostrat fyra egna barn. Nu funderade hon på att omskola sig. Kvoten med att ställa upp för andra är fylld.
Jag har fullständig förståelse för kvinnan. Jag har ju själv en bakgrund inom vården, så jag vågar intyga att arbetstakten och ett treskiftesarbete där man som arbetstagare egentligen inte har så värst stor möjlighet att påverka sin livssituation inte alla gånger är av denna värld. Livet kretsar mest kring det oregelbundna arbetet. Den egna familjen, barnen och fritidsintressen kommer alltid i andra hand.
Jag minns en bekant som jobbade enbart nätter. Hon vakade på sjukhus två nätter i stöten. Efter vaknätterna följde två lediga nätter. Genast därefter följde två vaknätter... Så fortsatte hennes liv, vår, sommar, höst och vinter. Efter två år sökte hon sig till ett annat arbete, utanför vården. Hon var slutkörd med stora sömnsproblem. Det här inträffade för några tiotals år sedan.
Kvinnan med sömnsproblem hade inte ännu då som tur en egen familj, men hon tappade i vilket fall som helst fotfästet i livet.
En annan kvinnodominerad arbetsmiljö är dagis, där arbetstiderna redan nu inryms mellan kl. 6.00 - 17.30. Naturligtvis börjar man inte alla mornar redan kl. 6.00 och inte slutar man sin arbetsdag heller alla dagar kl. 17.30, men alldeles tillräckligt ofta för att man som mamma är tvungen att försinka sina egna barn? Ökar kravet på uppehållningstider mm, ökar bördan för mången lågavlönad kvinna, det är helt klart.
Ännu på 70-talet (kanske ännu längre fram) spökade det inre KALLET. De som sökte sig till vårdyrket ansågs göra det att ett inre kall. De uppoffrade sig, bosatte sig i en liten vindskupa och jobbade när än det behövdes, dygnet runt.
Tiden har förändrats! Kvinnors rättigheter måste ses över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar