Längs gamla vägar

Igår reste jag tillbaka till mina fäders bygder. Jag valde att köra längs gamla byavägar, ännu utan beläggning och därför åtföljt av ett moln av vägdamm. Genom skogar, förbi odlingsmarker, gamla gårdar och små anspråkslösa stugor från ett svunnet sekel. Vägar som mina förfäder trampat, ängar och åkrar där de arbetat. Jag brukar vid tillfälle välja att köra dessa vägar, helt enkelt för att inte glömma dem. Igår var ett bra tillfälle, eftersom jag reste ensam, utan familj, som kanske inte alltid är intresserade av just dessa vägar.

Sedan senast var det många år sett jag sett vyerna. Min mormor avled 1989, min farmor några år tidigare, så det är ingen längre som väntar besök och vägarna kan därför lätt glömmas bort. Ändå blev jag lätt överraskad, då jag för mig själv kunde rabbla upp vem som bebott en viss liten stuga, vad gårdarna heter och vilken släkt som bebor gården. All info sitter jag inte inne med, gårdar och stugor får nya ägare, eller lämnas tomma, blir själslösa och förfaller.

Min farmor bodde som barn i dessa trakter, men fortsatte sedan sitt liv på andra sidan ån i en annan by. Hon var flera år dement innan hon avled, och då återvände hon ofta till sin barndomsby. Återupplevde på gått och ont. För ett fattigt barn, född i slutet av 1800-talet, betydde barndomen inte enbart glädje, nej långt ifrån, men under sitt aktiva liv hörde jag henne aldrig klaga över vad som varit.

Farmor var bland annat duktig på att väva. Vävstolen stod alltid framme i köket under vinterhalvåret. Resultatet blev vackra borddukar och handdukar. En del finns ännu kvar, produkter som ännu kommande generationer (?) får beundra.

Min mormor var hemma från en stor familj med många syskon. Som äldsta systern var det hennes uppgift att passa de yngre syskonen medan föräldrarna arbetade. Jag tror nog att mormor skulle ha uppskattat det jämställdhetsarbete som genom idogt arbete gett kvinnan en bättre ställning i samhället. Mormor var hänvisad till platsen vid spisen under hela sitt långa liv, men hon läste gärna dagstidningar, både på svenska och finska, och då främst om dagspolitiken, som hon också gärna debatterade med sina nära och kära. Intresse fanns, men möjligheterna att skapa sitt eget liv var ytterst små.

Kriget gjorde att hon tillsammans med sina egna döttrar flyttade tillbaka till sin barndomsby. Det kändes tryggare där än ensam med barnen efter det att morfar dragit ut i kriget. Efter krigsslutet byggde morfar ett nytt hus i närheten av sina svärföräldrars hem. Morfars och mormors nya hem kom att stå på samma gårdstun där min farmor bott som liten flicka. Farmors barndomshem finns också det ännu kvar, men är flyttat längre in på tomten och dessutom tillbyggt.

Så förunderligt kan vägarna leda oss från den ena generationen till den följande.