Det finns länder i Europa, som har två eller flera nationalspråk. Finland är ett exempel, Belgien ett annat och i Schweiz har man till och med fyra olika nationalspråk. Så har det varit redan länge och därför förväntar man sig naturligtvis att åtminstone hela Europa känner till detta.
Därför blir man mer än förvånad, när man gång efter annan får vara med om att konstatera att tvåspråkigheten, som ändå är befäst under epitetet nationalspråk, inte tycks vara känt i våra grannländer, inte ens hos de nordiska grannarna?
Eller är det kanske så att vi finnar/finländare själva bär ett stort ansvar för att grannländerna låter översätta, då närmast svensk text som är riktad till det finlandssvenska till finska?
En stor del av det nordiska samarbetet diskuteras idag på engelska? Så sker det inom politiken och så blir det också allt vanligare inom kulturen.
Tidigare i år var Pernilla August (svensk regissör) inbjuden till Hanaholmen för att föreläsa om sin prisbelönta filmatisering av Susanna Alakoskis bok Svinalängorna. August hade uppmanats av arrangörerna att hålla sitt anförande på engelska och detta ännu till på nordiska kulturcentret Hanaholmen.
Det är likaså tragiskt när högt uppsatta politiker nappar på populistisk svada och uttrycker sig därefter? Vår undervisningsminister sällade sig i veckan av någon orsak till denna skara. Han korrigerade sitt uttalande dagen efter, men skadan är redan skedd. Har en minister en gång uttalat sig negativt om landets andra nationalspråk, så ger det näring till hyenorna, det är klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar