Helsingfors dyra skolor och daghem

Debatten kring skolfrågorna har varit livlig redan under flera veckors tid. För tillfället tycks flertalet debattörer fira sportlov, men det är klart att debatten tilltar igen nästa vecka. Dessutom närmar sig dagen D, då utbildningsverket slutligen ger offentlighet för sina tankar och idéer.

Utbildningsverkets börda ökade i och med att dagvården överflyttades från den sociala sidan till utbildningsverket. Beslutet om en överflyttning var emellertid helt rätt. Barnet ska stå i centrum och genom att samordna dagvården under samma "tak" som skolan får vi en värdefull helhetssyn på varje enskild elev, som ger möjligheter att sätta in stödåtgärder i ett så tidigt skede som möjligt om och ifall att det finns behov därtill. Det som ställer till problem för tjänstemännen vid planering av hur många dagisplatser som behövs, är delvis att tvåspråkiga familjer som önskar dagis och skola på svenska för sina barn, av en eller annan orsak är bokförda som finskspråkiga (om än Sydspetsens landskapsförbund arbetat för att uppmärksamma familjerna på problemet), men också de stadsdelar med stor inflyttning, dvs nya stora byggnadsprojekt eller en regelrätt generationsväxling inom enskilda stadsdelar.

För tillfället är det de södra stadsdelarna som genomgår stora förändringar, vilket betyder att området "drabbats" av ett betydligt större antal småbarn, som är i behov av dagisplatser. Här och nu är det av betydelse att minnas att det inte är så värst många år sedan man gick fram med rödpennan och minskade dagisplatser inom samma område. Idag talar vi om problem i de södra stadsdelarna, i morgondagens Helsingfors återkommer kanske problemet i någon annan stadsdel. Förutom de ovannämnda orsaken till det ständigt återkommande problemet finns också den subjektiva rättigheten till dagvård.

I dagens samhälle värderas allting utgående ifrån ekonomin. Skolornas och daghemmens golvytor värderas synnerligen högt per elev. Användningsprocenten ska vara närapå maximal. För få elever eller dagisbarn sätter krav på att skolor eller daghem dras helt in eller att de på annat sätt omorganiseras. Det finns inget ekonomiskt hållbart argument för att bevara fastigheter, låt så vara att de är uppförda för mindre än tio år sedan, eftersom de skol- och dagisfastigheter som avskrivs efter att en skola flyttats eller ett daghem dragits in inte längre "existerar", åtminstone som en fastighet som utbildningsverket har ett ekonomiskt ansvar för.

Frågan är naturligtvis om vi ska beakta de ekonomiska aspekterna i så stor grad som vi för tillfället gör. En värdediskussion är i detta nu viktig. Ständiga förändringar skapar oro och rent av kaos.