Upprörda röster debatterar skolpolitik. På finlandssvenskt håll har vi hittills fått njuta av små enheter både i grundskola och gymnasium. Små enheter och närheten till hemmet har ansetts vara den bästa lösningen. Vi har alla invaggats i tron på att även framtiden kommer att arta sig så. Den finlandssvenska skolan har prisats och åtminstone här i Helsingfors har Pisa-undersökningarna stärkt vår tro om alltings förträfflighet.
Senaste vår uppmärksammades vi på att åtminstone ett gymnasium i staden kommer att få stryka på foten, troligtvis då Tölö gymnasium, som trots att det kan visa upp mycket goda studieresultat tvingas ihop med anrika Norsen? Under hösten stod det sedan klart att en korrigering bland gymnasierna inte ensam räcker till, utan att också grundskolan kommer att saneras. Man önskar flytta in förskolan i den egentliga skolbyggnaden och i stället överflytta årskurserna fem och sex till samma byggnad där sjuorna, åttorna och niorna redan huserar. Jag med många andra anser att förskolan definitivt skall inrymmas under samma tak som grundskolans lägre klasser, medan min erfarenhet säger att åtminstone eleverna i årskurs fem inte är mogna för en övergång från närskolan till en skolbyggnad längre bort hemifrån. Barn i den åldern är ingen homogen grupp utan små individer, barn, som alla utvecklas i sin egen takt och därför borde ha rätt till samhällets stöd till det. Förvisso finns det barn som redan i femman skulle klara av en flytt, men det finns tillräckligt många barn som inte klarar av den proceduren. Naturligtvis finns det fortfarande i sexan elever som skulle må bättre i utrymmen tillsammans med yngre elever, om än flertalet redan vid det laget vuxit till sig så pass mycket att de kunde klara av en förflyttning till en annan skola.
I Helsingfors har vi en utbildningsnämnd som rätt långt antar beslut enligt de föredragningar som tjänstemännen på finskt håll förbereder. Svenska sektionen tar beslut i svenska ärenden, medan de svenska tjänstemännen förbereder. De svenska tjänstemännen, precis som sektionens medlemmar är med andra ord tvungna att anpassa sig efter de krav som framförs på finska sidan. Om budskapet är att spara, är svenska sidan mer eller mindre hänvisad att verkställa sparkraven enligt bästa förmåga.
Eftersom skolorna i Svenskfinland under senare tider drabbats av flera olika undersökningar, förutom de redan ovannämnda och etablerade Pisa-undersökningarna, har det bland flera beslutsfattare vuxit fram en vilja att förbättra vår skola. Dessutom tycks det ha förts diskussioner i olika salonger om orsaken till varför tvåspråkiga och finska familjer väljer svensk skola före finsk dito för sina telningar. En större valbarhet anses därför nu vara A och O för att i framtiden locka elever till de svenska skolorna. Egentligen borde orsaken till varför föräldrar väljer som de gör diskuteras i mera offentliga lokaler. Den tvåspråkiga eller till och med finska familjer som jag träffat under åren, säger sig i alla fall ha valt svensk skola i första rum främst utgående från närheten till hemmet, för litenheten och naturligtvis för att de i första hand önskar att deras barn ska bli fullständigt tvåspråkiga.
Olika arbetsgrupper funderar över skolornas framtid, både bland tjänstemän, föräldrar och politiker. Tidtabellen är knapp, det måste medges, och åsikterna ligger i många frågor långt från varandra. Kommentarer som att många redan inför övergången till grundskolan ansåg den reformen vara helt förkastlig, men bra har det gått, håller inte i längden. Under 70-talet hade vi flera skattebetalare än idag och dessutom var vår individuella skatteprocent av en helt annan karaktär än vad den är idag. Samhället hade med andra ord mera pengar till sitt förfogande som direkt kunde kanaliseras till undervisningen. Tron på framtiden och vad samhället egentligen mäktar med låg på en annan plan. Visst fanns det redan då de som påtalade hur det kan gå när de stora åldersklasserna går i pension och det att samhället egentligen inte har råd med en massa utsvävningar. Idag står vi sedan inför stora problem, när samhället inte längre har råd med varken hälso-, sjuk- eller åldringsvård, knappt utbildning på grundnivå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar