Efter nattens tragiska utgång med en död och åtta skadade i Hyvinge är det igen aktuellt att fråga sig hur det egentligen står till med psykvården i vårt land.
Sakkännarna förespråkar öppen vård, men nu är det ju så att den inte når alla vårdbehövande. En del är i sådan kondition att de inte ens söker vård och andra akut behövande måste vänta för länge innan de får någon form av hjälp. Det bevisar familjemordet på Degerö för ungefär ett år sedan och det bevisar familjemordet vid Bulevarden tidigare i år. Troligtvis handlar nattens drama i Hyvinge också om likande problem?
Dessutom finns det ett obekräftat antal personer som befinner sig i olika psykiska tillstånd, diagnostiserade eller inte, som känner sig övergivna och ensamma och utlämnade av samhället. Ibland mår de bättre, ibland sämre, men för det mesta är de ensamma hemma med en pillerburk. Ofta tar de till någon form av "stimulantia" för att för ett ögonblick få bukt på sin ångest och andra kännetecknande drag för sin egen specifika sjukdomsbild.
Både hvc och arbetsplatshälsovården möter dagligen patienter som inte mår psykiskt bra. Jag har förstått att det inte alla gånger är så lätt för en läkare att "sätta fingret på" vad som fattas en patient. Patientintervjun ger inte alltid ett optimalt resultat och uppfattningen om patientens enskilda behov uppfattas inte. Egentligen är det alltför lätt att skriva ut till exempel ett Diapam recept, efter en konsultation på ungefär 10 minuter.
Jag vill absolut inte skuldbelägga, varken läkare eller vårdpersonal i övrigt. Det som jag däremot efterlyser är en utbildning som ger vägkost så att man i ett så tidigt skede som möjligt kan känna igen de vårdbehövande.
Sakkännarna förespråkar öppen vård, men nu är det ju så att den inte når alla vårdbehövande. En del är i sådan kondition att de inte ens söker vård och andra akut behövande måste vänta för länge innan de får någon form av hjälp. Det bevisar familjemordet på Degerö för ungefär ett år sedan och det bevisar familjemordet vid Bulevarden tidigare i år. Troligtvis handlar nattens drama i Hyvinge också om likande problem?
Dessutom finns det ett obekräftat antal personer som befinner sig i olika psykiska tillstånd, diagnostiserade eller inte, som känner sig övergivna och ensamma och utlämnade av samhället. Ibland mår de bättre, ibland sämre, men för det mesta är de ensamma hemma med en pillerburk. Ofta tar de till någon form av "stimulantia" för att för ett ögonblick få bukt på sin ångest och andra kännetecknande drag för sin egen specifika sjukdomsbild.
Både hvc och arbetsplatshälsovården möter dagligen patienter som inte mår psykiskt bra. Jag har förstått att det inte alla gånger är så lätt för en läkare att "sätta fingret på" vad som fattas en patient. Patientintervjun ger inte alltid ett optimalt resultat och uppfattningen om patientens enskilda behov uppfattas inte. Egentligen är det alltför lätt att skriva ut till exempel ett Diapam recept, efter en konsultation på ungefär 10 minuter.
Jag vill absolut inte skuldbelägga, varken läkare eller vårdpersonal i övrigt. Det som jag däremot efterlyser är en utbildning som ger vägkost så att man i ett så tidigt skede som möjligt kan känna igen de vårdbehövande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar