Gamla Rödbergen beboddes förr av hyrkuskar, fabriksarbetare (Koffens och Fazers inflytande var stort) och hamnarbetare. Många av arbetarna hade svenska som modersmål. Om man inte direkt vill läsa och bekanta sig med historieböckerna kan man via litteraturen få en inblick i hur man levde här förr. Lassi Sinkkonens mustiga roman Solveigs sång och även Tom Paxalls självbiografiska roman från hans uppväxttid i husen som beboddes av Koffens arbetare talar sitt tydliga språk.
Mäkeläs film Rööperi bygger delvis på Tom Sjöbergs självbiografiska berättelse då karlarna för det mesta söp och man kunde göra sig en slant på att "tråka" brännvin. Huvudpersonerna levde i sin egen subkultur med droger och våld och med tiden gick det som det brukar gå, nämligen fängelseresor, misshandel och bråd död. Nåja, en och annan överlevnadstyp klarade sig på ett eller annat sätt.
Intressant var det också att se miljöer och dekorer. Överallt var personerna drog fram var det svenska inflytandet starkt med, tex butiker som skyltade på både svenska och finska. Däremot förstod ingen av huvudpersonerna svenska när det riktigt gällde? Kanske en tolkning av dagens yngre generation, som kanske inte är så insatt i hur stor del av de vanliga "donarna" i verkligheten hade svenska som modersmål?
Visst ger filmen ibland ett intryck av "vilda västern", men i stort sätt är den helt sevärd. Åtminstone ger filmen insyn i hur man endast för fyrtio år sedan levde ett helt annorlunda liv i de södra stadsdelarna än vad man i dag gör.
En extra eloge vill jag tilldela Peter Franzen för hans mycket goda tolkning av Chrisu, en ganska samvetslös outsider redan under barndomen och hur han under loppet av några år utvecklades till sprittråkare, knarkare och människovrak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar