I går fick jag erfara hur akutvården fungerar dåligt i Helsingfors. Det gäller inte språkliga rättigheter denna gång utan det gäller hur sjukvården är planerad i vår stad.
Det gäller framför allt ambulanspersonalens kunnighet och inställning till den enskilda patienten.
Det gäller tokigheten med att att transportera olycksfall till Maria sjukhus i stället för direkt till Tölö sjukhus.
Det gäller tokigheter med att patienter måste åka via privatläkare för att få remiss till Tölö sjukhus, istället för att sjukhusen konsulterar varandra sinsemellan.
Det gäller nödcentralens oflexibilitet och inlevelseförmåga. Empatitänkandet för den enskilda patienten poängterades åtminstone på 70-talet för sjukvårdsstudernaden. Nu tycks empatin vara ett minne blott 30 år senare!
Jag vågar påstå att sjukvården i Helsingfors drabbats av en förvaltningsanka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar