1969 var jag 13 år gammal och hade sommarlov. Jag minns att jag för det mesta var ute med mina kompisar, men att vi noggrant följde med tidens utveckling för att inte missa TV-utsändningar om Apollo 11, och att samtalen i lång utsträckning rörde sig kring den stundande månvandringen. Det var spännande.
Det var nog så att alla som bara på ett eller annat sätt hade möjlighet att bänka sig framför en TV-apparat gjorde det. Hade man ingen egen TV besökte man grannar eller släktingar, alla ville vara med och bevittna tilldragelsen. Efter de första stegen på månytan diskuterade alla händelsen, unga som gamla var välinsatta i ämnet och alla framförde sina egna teorier om det inträffade.
Jag hade en klasskamrat som hade en rätt ålderstigen farfar. Klasskamratens farfar bodde tillsammans med den yngre generationen och kom säkerligen just av den orsaken att följa med TV-utsändningarna om Apollo 11 och månpromenaden. Farfar hade dock en klar åsikt om det inträffade "Det där stämmer inte, inte är dom på månen, det är bara en film som dom visar...".
Alla hade då ganska roligt åt farfars teorier, men den gamla mannen var ingalunda den enda skeptikern, många teorier har sedan dess framlagts om trovärdigheten med månpromenaden.
I slutet av 1960-talet var vi ivriga att förutspå hur framtidens människor kommer att leva. En teori var att turistresor till månen och rymden skulle bli rätt vanliga för alla och envar år 2000. Nu när vi passerat det magiska årtalet (för år 2000 upplevdes verkligen som något nytt, ja rentav magiskt för fyrtio år sedan) vet vi att livet trots allt inte förändrats så radikalt som det förutspåddes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar