Djurgården på Raseborg

I går besökte vi Raseborgs sommarteater. Som ung såg jag första och andra produktionen Kungen och Kristina 1966-1967 och Föräderiet 1971(som jag ännu anser vara en av de bästa produktionerna på Svenskfinlands största sommar tilja). För min del följde därefter många års uppehåll, men Grease (2000) och och framförallt Blodsbröder (2003) var riktiga fullträffar. 2003 gavs musiken till Blodsbröder ut på CD, och min då sexåriga dotter spelade och sjöng med i alla sånger resten av sommaren. 

I år har Västnyländska Ungdomsringen satsat på Djurgården, en musikalisk fabel fritt efter George Orwells roman Animal Farm.

Ensemblen i år består till stor del av unga och ungdomar som inte har så stor scenvana. Variationer i framföranden förekommer, fastän några av ungdomarna i alla fall presterade riktigt bra. Dessutom består ensemblen i år, som också under tidigare år, av verkligt skickliga amatörskådisar som år ut och år in satsar all sin lediga tid på att verkställa sommarens storsatsning på Raseborg.

Pjäsvalet i år är något annorlunda än under de senare åren. Bra vågat, Orwells i grunden politiska budskap har mera kött på benen, är sakligare och avviker hälsosamt från ett visst "tramsande" under senare år. Sven Sid som (igen) registrerat pjäsen sade vid ett tillfälle att det hör till (allmänbildningen) att känna till Orwells budskap, och det har han sannerligen rätt i.

Tyvärr har det i år varit publikbortfall för teatern. Vädret kanske delvis bidrar till det. Kanske även litet det att folk i allmänhet inte känner till Orwell? Synd i så fall att man inte vågar sig på något nytt! Djurgården är långt ifrån det sämsta jag sätt på Raseborgscenen under detta årtionde.