Vården här hemma och i Sverige

En bekant har uppmärksammat mej på författaren Inger Edelfeldts nerskrivna berättelse om hennes sjuka mamma som fram till att hon avled bollades runt i sjukvården. Edelfeldts historia överensstämmer på inget sätt  med professorerna Leino-Kilpis och Rahm-Hallbergs beskrivning av de äldre och sjukas verklighet i Sverige, vilket jag också lite ifrågasatte i gårdagens blogg.

Edelfeldts mamma avled i februari detta år. Händelsförloppet var så pass traumatiskt för skribenten så hon förmådde sig först nu i juni delge den stora allmänheten vad mamman och hon själv upplevde under sjukdomstiden.

I Sverige ändrades lagstiftningen för sjukvården 1992. Kommunen och landstinget har ansvar för varsin bit av vården. Rehabilitering sker på ett sjukhus och akutvård på ett annat sjukhus. Patienterna tvingas därför ibland tillbringa flera timmar i korridorer efter att först ha skjutsats runt från det ena sjukhuset till det andra. Edelfeldt omvittnar hur mamman hela tiden blev konfronterad med ny personal pgra flytten fram och tillbaka, och hur hon till sist blev beroende av lugnande medel. På slutrakan av sin levnadsbana genomgick hon en operation vilket ytterligare tärde på krafterna innan hon till sist somnade bort.

Inger Edelfeldt ifrågasätter varför hennes mamma då hon var mycket sjuk och döende bollades runt mellan olika sjukhus. Hon är upprörd över varför vårdansvaret för de äldre inte får vila på en enda enhet?

Hörs detta bekant? Edelfeldts berättelse kunde likaväl beskriva verkligheten i Finland. Transporter från den ena enheten till den andra, otrygghet, endast sängplats i korridoren kan erbjudas när man blir intagen på sjukhus, onödig medicinering. Inget helhetsbegrepp från sjukhusets sida om patientens verklighet. 

Själv minns jag ännu när min pappa redan nedbruten av en svår sjukdom hade segnat ihop hemma på gården en fredagseftermiddag. Vänliga grannar ringde ambulansen som förde pappa till hälsovårdscentralen varifrån han förpassades vidare till en intagningsavdelning. Måndag kväll  ringde pappa att han igen var hemma från sjukhuset och var orolig eftersom han ingen mat hade hemma och inte orkade ta sig till affären. Hemhjälp hade han ju, men matuppköp hör ju inte till deras uppgifter. INGEN på hela sjukhuset hade tänkt på att kontakta mej om pappas hemkomst och om man på något sätt borde förbereda hemkomsten. Här bör även tilläggas att halva tiden av den korta sjukhusvistelsen tillbringade pappa ute i korridoren bakom en skärm.

Jag kan endast konstatera att många tokigheter passerade i bägge länder i början av 1990-talet när lagstiftningen inom sjukvården  förnyades. Både uppfinningsrika professorer och tjänstemän utan verklighetskännedom kan eventuellt mot bättre vetande fördärva mycket.

Inger Edelfeldts blogg ingick på Dagens Nyheters webbsida den 21.6.2009.