Dagen D för åtta år sedan

I går var det årsdag, den 11.9. Åtta långa år efter skräckens ögonblick i New York i USA, ja i hela världen. 

Den eftermiddagen var jag just före nyhetsdags hemma efter en lång arbetsdag med minstingen som också hon uttröttad efter en lång dagisdag hade kinkat hela vägen hem i bussen från Vallgård till Åggelby. De resorna var alltid uttröttande. Enda alternativet att ta sig hem var med en överfull buss 65A.

Väl hemma knäppte jag på TVn. Tänkte mest slötitta på nyheterna innan middagsmaten skulle tillredas. Lyssnade inte ens på rösten som hördes via TV-rutan, men registrerade i alla fall bilden. Vad nu, var det ingen nyhetssändning? Visade de i stället någon skräckfilm. Om och om visades samma bilder. Ett flygplan som körde rakt in i ett torn och det började brinna. Till sist begrep till och med jag, som synbarligen var ytterst trögtänkt just den dagen, vad TV-rutan egentligen förmedlade till mej, till oss alla, som samlats framför rutan för att ta oss en titt på nyheterna.

Middagsmaten kom väl på ett eller annat sätt på bordet också den kvällen. Har man barn har man skyldighet att se till det. Kvällspyssel, kvällsmat, sagostund mm sköttes likaså mer eller mindre rutinmässigt, men TV lockade i alla fall ens uppmärksamhet den kvällen.

I går ordnade New York-borna en redan traditionell minnesstund till minnet av alla dem som fick sätta livet till. I gårdagens nyhetssändning vittnade alla samstämt att det är viktigt att aldrig glömma. Och så är det. Det är viktigt att minnas!