Historielöst

Var igår på bio. Valde för en gångs skulle en actionfilm. Ett ovanligt val för min del, allt som heter action hittas för det mesta långt nere på intresselistan. Men undantag finns som sagt, och den omtalade Inglourious Basterds var igår ett rätt naturligt val.

Våldsam, men ytterst spännande, ohistorisk, men tillika tokrolig med  många goda rollprestationer. 

Ett hopkok, en skröna. En del av publiken tjöt högljutt av glädje (?) när det hände något hemskt, eller när tyskarna gjorde bort sig. Varför publiken tjöt begrep jag aldrig, men kanske det egentligen var så att det som just då visades på vita duken egentligen var för hemskt att tänka sig in i? Bättre att skratta bort incidenten än grubbla över den? Eller var det så, att jag egentligen representerade en minoritet som ansåg mej uppfatta hemskheternas natur. Möjligt är att de som tjöt och applåderade upplevde filmen på ett helt annat sätt än vad jag gjorde? 

Brad Pitts dryga amerikan med dåliga språkkunskaper och framförallt Christoph Waltzs judejägare var superba bägge två. Två herrar med horn i pannan! Så lika, ändå så olika.

Det som störde mej mest och som jag ännu idag funderat över är bristen på respekt för historiens gång. Må så vara att jag är en tråkmåns, men en så viktig del av vår historia som andra världskriget ändå är, så tycker jag att det är viktigt att vi inte fuskar bort den.

Historien om förintelse och förföljelse skall berättas historieenligt. Det är vi skyldiga alla dem som föll offer för nazisternas utrotelseförsök.