Ny Tid tycker inte att långtidsarbetslösa ska avlasta stressade hemvårdare eftersom det inte är riktigt avlönat arbete.
HÅHÅ, säger jag. Jag brukar själv gärna läsa Ny Tids kulturspalt och också uppskatta den. Men detta politiska utspel som lika gärna kunde varit formulera före kriget (?) får mej att sucka, stöna och riva mej i håret av förtvivlan. Hur bara kan man formulera sig så? I recessionens tidevarv när det råder stor arbetslöshet, då anser fortfarande fackförbunden att det är bättre att betala ut arbetslöshetsersättning än att sysselsätta? Detta till trots fastän den arbetslöse säkert mår psykiskt bättre av att aktivt delta i arbetslivet i stället för att sitta hemma och känna sig allmänt onyttig och isolerad från vuxen kontakter?
Problemet med sysselsättningspolitiken är att den har stagnerat, världen ser helt annorlunda ut än i början av förra seklet när de första fackförbunden kom till.
Dessutom har jag förstått att många förbund inte lyckas så bra med att serva sina medlemmar när de nu under recessionen blivit arbetslösa. En väntetid på flera månader utan arbetslöshetsersättning är ingen lätt sits för den arbetslösa. Hur klarar man av sitt dagliga liv utan pengar till mat och uppehälle?
Nej, det är nog så att vi måste våga tänka i nya banor. Finns det inte arbete inom den egna sektorn borde det vara helt naturligt att försöka jobba inom en annan sektor.
Dessutom tror jag inte att hemvårdarna klagar om de får lite förstärkning ute på fältet. För tillfället råder det faktiskt brist på hemvårdare.
Det är inte lika med att ge upp om man försöker hitta nya lösningar hur man bäst ökar sysselsättningen. Dessutom är det för den enskilda individen rent hälsosamt att försöka sig på olika arbetsuppgifter under sitt aktiva yrkesliv. Det om något ger den enskilda individen styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar