Elände i Hangö

Det har blivit till att skriva mycket om Hangö under senare tider, dels för att det är min sommarstad, men också för att det är min barndomsstad, som jag ärligt sagt skulle önska en bättre framtid än vad som nu utlovas.

Egentligen är det väl så att vi alltid varit litet egensinninga här ute på udden. Lite sjörövarblod blandat med inflyttade från när och fjärran har åstadkommit en särdeles egenartad cocktail.

Historiskt sätt har staden inte alltid haft det så lätt. Andra världskriget for illa fram med staden. Som kuststad, dessutom strategiskt aningen "fel" placerad och till på köpet med en fin vinterhamn, blev staden ordentligt bombad. Dessutom var staden ockuperad av fienden en tid. Långt in på 80-talet gav staden därför ett rätt tandlöst intryck, många hus hade bombats och brunnit ned till grunden och tomter, också mitt i centrum, hade förblivit obebyggda. Dessutom hade häftiga eldsvådor tärt på stadsbilden, restaurang Central brann ner till grunden under 50-talet och Grand Hotel så tidigt som 1925. Grand Hotels tomt har stått och skräpat allt sedan dess och här lyckades man dessutom riva ner hotellets gårdsbyggnad som användes som sommarcafé under 80-talet. Grands tomt lever nu på hoppet om att bli bebyggd med hjälp av Hjallis pengar och på Centrals tomt byggdes ett bostadshus så sent som under 90-talet. Långsamt malar kvarnarna! Staden blev aldrig så fin och förnäm som man i tiderna planerade, då gatorna ute på de sk lotterna gjordes så breda att man kunnat dra spårväg längs dem?

Stadsbilden av idag är alltså drabbad av dess förflutna. Under senare år har bilden i alla fall delvis polerats, då krafter utifrån köpt upp, sanerat och sålt vidare bostäder till hugade sommargäster. Trots att Hangöborna på detta sätt fått sin stad uppsnyggad, finns det exemplar bland ortsbefolkningen som klagar och påstår att de också tidigare klarade sig utan alla Hesabor? Ändå är cirkeln sluten. Allt från 1800-talets slut in på 30-talet var Hangö en utpräglad sommarstad med sommargäster enda från St Petersburg.

Många gamla trähus har alltså med hjälp av pengar utifrån blivit uppsnyggade. Tyvärr är det så att det trots denna "räddningsaktion" ännu finns en massa hus i staden i mer eller mindre i bedrövligt skick. Många bekanta från annan ort som besökt staden har ställt frågan varför man inte här målar fasaderna? Och vad svarar man på det, annat än sanningen, att det är Hangö stad som låter alla sina ägofastigheter förfalla. I stället för att åtminstone göra en kosmetisk insats, som att låta måla fasaderna, låter man husen stå i väntan på någon utifrån som kan åtgärda eländet?

Pojo-Kalle med storstilade hotellplaner kom och for, också verkliga fördärvare har under åren passerat. Ändå gör inte stadsborna överhuvudtaget någonting själva för att förbättra sin närmijö? Hur enkelt skulle det inte vara att sysselsätta arbetslösa ungdomar med att sätta en skrapa och en pensel i handen på dem och låta dem med hjälp av någon vuxen fixa stadens fasader? Bättre med ett rejält fysiskt arbete för de unga i stället för återkommande besök på arbetskraftsbyrån för att få stämplat och sedan under nattens mörka timmar köra runt staden med trimmade mopeder, helt utan något som helst begrepp om trafikvett och dessutom helt utan övervakning?

Och vad gör stadens fäder och de förtroendevalda. Som enbart iakttagare verkar det som om fäderna byts ut rätt ofta. Kanske arbetsmiljön inte är så givande? Vem vet?

Och politikerna fortsätter att satsa på att utveckla hamnen, vilket naturligtvis är en god sak. Hamnen hämtar pengar och sysselsätter folk, åtminstone under högkonjukturens tidevarv. Men mera? Hur tar beslutsfattarna i övrigt ansvar för staden? Och nu tänker jag inte enbart på Centern som ändå alltid är emot!