Duger inte barnlösa?

Jag har igen läst på vad kyrkans konservativa falang uttalat sig i.

Enligt dem är den enda meningen med äktenskapet fortbeståndets. Skaffa Er barn och uppfyll jorden.

Jag har själv begåvats med två härliga döttrar. Jag är också medveten om att den biologiska klockan klickar mer eller mindre hos alla individer efter förhoppningsvis uppnådd mognad. Men att livets enda mening skulle vara att sätta barn till världen, det tror jag inte på.

Det finns familjer, stora kärnfamiljer, med mamma, pappa och många barn. Förhoppningsvis har åtminstone de flesta som är bosatta i vårt land valt det frivilligt. Har man hälsan och ekonomin i skick är det trevligt med många barn, det kan inte förnekas.

Men att dela in människor, familjer, mammor och pappor enligt hur många barn de lyckats prestera, det är att gå för långt.

Det finns många par som kämpar mot barnlösheten. Par som aldrig lyckas bli föräldrar. Ska man då anse att dessa par misslyckats med sitt livsverk ? Att förbli barnlösa hela livet anses av många vara en tragedi, medan andra själva valt ett barnlöst liv. Hur du eller jag sedan kan stå över dem och peka finger för barnlösheten är något jag inte vill förstå.

Eller om man själv väljer att förbli singel, eller kanske aldrig "den rätta" kommer förbi. Ska det då anses att de misslyckats med sitt liv?

Barn är långt en livselixir, det måste medges, men att ställa krav på att alla måste uppfylla jorden ännu idag, när halva världen svälter, i akt och mening för att uppfylla jorden... det är att gå för långt!