Alla har rätt till ett arbete, den sloganen känner alla till, och den kan visst omfattas av alla. Tyvärr är det bara så att fler och fler i dagens Finland stannar utanför systemet. Utbildning erbjuds, ja, men vem kommer in på en meningsfull utbildningslinje, vem slutför sin utbildning och framför allt vem får arbete efter studierna? Ett arbete som man kan försörja sig på, inte ett deltidsarbete, ett sk snuttjobb, som med tiden endast leder in i ett tröstlöst ekorrhjul?
I första hand är det ungdomar, som av en eller annan orsak hamnat på glid, som inte slutfört sina grundskolestudier, som svänger och vänder på dygnets timmar, så att de stannar hemma nedbäddade i sängen, när de egentligen borde studera, eftersom samhället av idag inte förmår erbjuda dem ett arbete.
Ovannämnda problem löser man naturligtvis inte så lätt. Det är fråga om gränslösa unga människor som av en eller annan orsak aldrig fått lära sig ta ansvar. Skolan har kanske gjort vad den kunnat, men ett ytterligare stöd för ungdomarna har saknats? Kanske de vuxit upp i en miljö där arbetslösheten och missbruk av alkohol och droger varit en vardag? Där frånvaron av vuxenkontakter i en eller annan egenskap lätt till umgänge med andra ungdomar i samma situation, som sedan med tiden lett till en förstärkt utanförskap?
Själv har jag alltid ansett att ungdomar i ovannämnda situation inte blir bättre av att påtvingas en utbildning som de inte själva valt och är intresserade av. Samma slutsats har Matilda Wrede-Jäntti omskrivit i sin doktorsavhandling, som vi kunde läsa om för några dagar sedan.
Ungdomar, mer eller mindre på glid, behöver i första hand få ett arbete. Sedan när de klarar av allt från att passa arbetstider till att utföra sitt arbete väl är det dags för följande skede, nämligen en utbildning som den unga själv är intresserad av. Men som vårt samhälle fungerar på ett helt och hållet annat sätt i dagens Finland. Naturligtvis finns det sk ungdomsverkstäder, men räcker det? Räcker det att man där utför små sysslor och lär sig fylla i blanketter under en kort tid?
Nej, de förhoppningar som samhället idag ställer på ungdomar och unga vuxna platsas närmast av snälla flickor och pojkar (skötsamma talade man om tidigare, men även skötsamma unga kan bli stressade, drabbas av mental ohälsa och helt enkelt falla igenom de krav som ställs på dem).
Vi sjunger fortfarande om "Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vår" och visst är väl examensdagen en stor och lycklig dag för alla som efter många och långa år äntligen får stänga dörren till skolan. Men hur många har egentligen under gymnasietiden varit helt medvetna om vad de "ska bli när de blir stora"? Vem lyckas ta sig in till den utbildningslinje dit de verkligen vill komma? Vem väljer rätt linje? Vem blir lycklig och utbildar sig till ett alternativ som är det fjärde i rangordningen bland de utbildningar man sökt till? Det fjärde i rangordningen, som efter ett studieår visar sig vara något som man absolut inte kan tänka sig att jobba med i all framtid? Det finns ju också de som från början kommer in på "en önskelinje", men som efter 1-2-3 års studier konstaterar att de inte leder till någon lycklig framtid. Som får sadla om och börja från noll, samtidigt som de känner samhällets piska på ryggen som slår och uppmanar till att skynda på, eftersom samhället behöver dig?
Samtidigt som det gäller för de unga att snabba sig genom sina studier måste de för att finansiera sitt liv helst sköta ett arbete bredvid studierna. Problemet är bara att samhället inte förmår erbjuda dessa unga arbetssökande studeranden något arbete. Dagens Finland förmår ju inte ens erbjuda unga vuxna som slutfört sina studier ett arbete?
Alla har inte en mamma och pappa som kan betala i all oändlighet för vuxna barns uppehälle. Allas mammor och pappor har inte heller kontakter som kan hjälpa sina ungdomar, unga vuxna, att skaffa ett arbete. Hur dessa curlingbarn och -unga vuxna sedan, när de blivit omhuldade upp i hög ålder, en vacker dag ska lära sig till att bli självständiga, sköta sin egen ekonomi, skaffa arbete är en ny intressant frågeställning? Redan nu talas det om "uusavuttomat", men jag tror inte vi sett allting ännu?
Förutom att barn och ungdomar behöver gränser (också ibland strama, beroende av livssituationen) har de rätt till att få frigöra sig från sina föräldrar, skaffa en utbildning som intresserar och framförallt efter studierna rätt till en tjänst som ger dem en månadslön som de kan försörja sig på.
Dessutom är det nog samhällets sak att fundera ut hur studeranden ska sysselsättas på ett meningsfullt sätt under studietiden, så att de överhuvudtaget har råd att slutföra sina studier?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar