Ett välmående samhälle - en utopi?

Läser i dagens Hbl artikeln "Sista chansen att fixa välfärden". Nicke Torvalds bekymrar sig om utvecklingen i Helsingfors, om arbetslösheten som går i arv i många stadsdelar, om olösta invandrarfrågor, om den nordiska välfärden som går mer eller mindre förlorad.

Jag skrev själv för en tid sedan om invandrare som placerats att bo i ghettoliknande landskap bland annat i våra östra stadsdelar, om en misslyckad integrering som redan leder till att finländare som är bosatta i samma områden, eller i dess omedelbara närhet,uppvisar på ett illamående. Min text väckte egentligen ingen respons, endera noterades den överhuvudtaget inte alls (?), eller så är det bara så att det är lättare att diskutera slutresultatet i matchen HIFK-Jokerit, än att ta ställning till problem som borde lösas så länge det ännu finns en chans därtill, precis som Nicke säger. Tyvärr ser det ut som om debattklimatet i samhället och bland politikerna har svalnat. Hellre tiger man om svåra saker och idkar sig åt navelskåderi som på sikt kan leda till egen vinning, än tar itu med att åtgärda problem?

Jag håller helt med Nicke också i frågan om vår invandrarpolitik. Statistiken visar på att arbetsmarknaden är i behov av människor i arbetsför ålder, som kan ta över när de stora årskullarna går i pension. Det är bara det att vi måste satsa på ordentliga utbildningsmöjligheter för dem som väljer att flytta till vårt land. Som det nu ser ut så verkar det närmast som om vi är ute efter en "underklass" som är hänvisade till att utföra de yrken som vi finländare ratar?

Det är klart att vi ska ta emot nya invånare av humanitära orsaker, men det är mycket viktigt att sedan lotsa in dem på rätt spår, så att de får ett arbete som de kan försörja sig och sin familj med. Med ett arbete menar jag en sådan inkomstnivå som utesluter utdelning av en massa bidrag. Det samma gäller naturligtvis alla infödda finländare som lever på fattigdomens gränser och måste utöka sin ringa lön med en massa bidrag. Jag har många gånger undrat över hur vi egentligen värdesätter arbetet i vårt land? Den frågan kan nog bland annat våra stora fackbossar svara på. Av någon anledning har de inte reagerat över rörligheten i allmänhet på arbetsmarknaden. Det är idag mera regel än undantag att människor byter bransch under sina aktiva år. Trotjänarnas tidevarv är förbi!

Jag, precis som Nicke, är bosatt i stadsdelen Månsas i norra Helsingfors. Inom Månsas finns det många lugna kvarter, men här ser man också mycket av samhällets avighet. Invandrartätheten är rätt stor, likaså arbetslösheten. För några tiotalsår sedan rev man friskt bostäder (som i sanningens namn redan under 50-60-talen var snabbt uppbyggda för att ge tak över huvud för behövande familjer som inte längre platsade i det som idag räknas som innerstan). På de rivna tomterna byggde man upp sk stadens hus för bostadsbehövanden. Idag bebos husen av åldringar, av invandrare och av många med sociala problem och andra grupperingar som är strategiskt "utplacerade". Sommartid sitter dessa människor, många med svåra missbrukarproblem, utomhus i högljudda skaror och låter buteljen eller ölburken gå runt. Antalet "sekakäyttäjät" är tidvis stort. Människor utan framtid, bortglömda av flertalet beslutsfattare, som många dessutom är bosatta i stadens centrum eller sk bättre stadsdelar.

Betraktar man kartan, som finns införd i dagens Hbl över arbetslösheten i staden, kan man omedelbart konstatera att de "ljusblå" stadsdelarna med lägsta arbetslösheten egentligen är rätt få. I de flesta stadsdelarna borde det med andra ord sättas in aktioner för att förbättra situationen. Nicke nämner om stadsdelsföreningarnas ansvar. Visst skulle det vara bra med närpolitik för gräsrötterna, det är bara en sak som bekymrar mig? Finns det tillräckligt initiativ ute i de drabbade förorterna eller är flertalet invånare redan så försoffade?

Riksdagsvalet knackar på dörren. Den 17 april går vi till valurnorna för att välja in 200 personer som ska sköta Finlands angelägenheter fyra år framåt. Samtidigt förundrar jag mig över den debatt som nu förs inför valet? Vem vågar ta ansvaret?