Åboborna är ute för att riva igen. Denna gång handlar det om ett blåmålat trähus som representerar senjugendtiden. Varken ägaren eller någon annan vill satsa på att renovera huset, så nu har någon Åbobo fått den briljanta idéen att huset lika väl kan rivas för att ge utrymme för en parkeringsplats.
Ja, just det en parkeringsplats. Precis som på den gamla goda tiden, då de finländska familjernas inkomster steg så pass mycket att alla familjefäder MÅSTE bli innehavare av en egen bil. Andra världskriget hade ändat för så där 15-20år sedan. Notkrisen skrämde inte tillräckligt! Alla skulle ha en egen bil. Bilen bevisade manligheten och tillsammans med granngubbarna tävlades man om vem som hade den mest polerada "plåtkalven". I samband med de tidevarven rev man också äldre hus för att göra plats för parkeringsplatser.
Då, omkring 1960 kallt, rev man också gamla hus. Landet skulle byggas upp i äkta efterkrigsanda. Allt gammalt skulle bort. Till och med kända och uppskattade arkitekters fina hus revs ner. Jag minns mycket väl när jag som barn besökte Helsingfors. Vissa delar av staden såg rent tandlösa ut, så ivriga var man med att bli av med allt gammalt som skulle ge plats för de nya moderna låderna? (Idag ser många av lådorna rätt skamfilade ut, men de har man nu valt att spara för eftervärlden, och visst är ju de också ett bevis på ett tidevarv)
Åbo beskrivs som vår kulturvagga, dessutom är staden vald till årets kulturstad. Och ändå river man gamla hus för att på tomten kunna bygga parkeringsplater? Ofattbart.
I den lilla staden ute på udden där jag oftast tillbringar min semester hittar du den sk. Larssonska gården i ändan av Boulevarden, granne till Frihetsmonumentet. Huset representerar mycket snickarglädje men också inslag av nyrenässans. Det stod färdigt år 1889 och inrymde i tiderna Hangös första bokhandel.
Nu har gården stått flera år och skräpat, tom och övergiven. Husets ägare lär tillbringa några dagar varje sommar i fastigheten, men för det mesta är det tomt, vilket syns på långt håll utifrån. Färgen flagar och vintertid står fönsterrutorna igenfrusna. Huset mår helt enkelt inte bra.
Problemet med Finlands arkitektur är att detta i tiderna rätt fattiga land aldrig egentligen har kunnat uppvisa fina arkitektoriska verk, åtminstone av modell äldre. Under rivningsfebern här i Helsingfors fick många jugendhus stryka på foten. I Åbo, som ändå är vår fd stora stad har man alltid rivit friskt. Ett av Åbos stolligheter är den Julinska tomten där man hux flux började riva ner en gammal fastighet. När man sedan, sent om sider tänkte om, stod endast en gamma vägg kvar av det gamla huset. Väggen stod där flera år, enda tills man kom på att man bygger in den gamla väggen i det nya hus som man lät bygga på tomten. Slutresultatet blev en hårresande arketonisk skapelse utan rim och reson.
Samtidigt som vi fortsättningsvis river ner gamla hus, ger till exempel inte museiverket tillstånd till att man byter ut gamla stolar och bord i en skolmatsal här i Helsingfors. Stolarna och borden är av metall och jag vågar intyga att allt skrammel som förekommer i den matsalen på inget sätt ger matro eller annars höjer på stämningen. Men "skrammelverken" anses vara alltför genuina för att avskrivas?
Finland har inte kunnat stoltsera med fina jugendbyggnader. Visst har de funnits och alla är naturligtvis inte rivna, men intrycket är mycket sparsamt om man jämför med vissa delar av Europa. Det samma gäller den Larssonska gården i Hangö. Ingenting unikt, men tillräckligt, för att sparas för eftervärlden.
Frågan är bara hur man ska kunna skydda fastigheter från att fara illa? Samhället kan naturligtvis påyrka att ägaren ska sköta om sitt hus, sin gård. Men om ägaren av en eller annan orsak vägrar, vilken laglig rätt har då samhället att rycka in? Åtminstone borde det vara förbjudet att riva gamla hus som man inte vet vad man ska göra med, bara för att bygga en ny parkeringsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar