Påhopp

Igår fick äntligen ta del av den STORA svenska valdebatten. Många förhoppningsfulla hade bänkat sig framför TV-rutan. Utan att desto mera kommentera själva debatten undrar jag över oss finländare och vårt sätt att reagera. För vad diskuterades det inte över nätet efter själva debatten, om inte vem som pratar bra eller dålig svenska? När sanningen egentligen är den att ALLA kandidater klarar av att uttrycka sig på fullbegriplig svenska. Åtminstone hade jag inga problem att följa med diskussionen. Knappast hade heller någon annan problem? Alla som bryr sig om att lära sig våra bägge nationalspråk och dessutom vågar använda dem offentligt är värda en elogé. Huvudsaken är rätt inställning hos talaren, och om ett eller två grammatikaliska fel passerar, så inte faller världen ihop för den skull. Självkänsla, självkänsla är vad vi finländare eller finnar, vad vi nu vill kallas, behöver.

Sedan till tråkigare händelser. Under den gångna veckan har två olika knivningsincidenter inträffat i vårt land. Den första i Alahärma, där en ung kvinna knivskars av sin manliga skolkamrat. Den andra inträffade igår här i Helsingfors, när en familjefar dödade sina bägge döttrar samt flickornas mamma. Samhället mår dåligt och psykvården funkar inte som den borde. Kvinnor och barn misshandlas när männen har dålig själkänsla eller är sjukligt svartsjuka. (Naturligtvis är inte alla män missanpassade långtifrån, men ett tillräckligt stort antal finska män har problem, ja, så mycket problem att det nu skulle vara mer än orsak att fundera på hur situationen kunde förbättras).