Senaste Hbls debattsida presenterar artiklar skrivna av två av Sfps medlemmar i svenska sektionen och också en skriven av sektionens ordförande Bernt Nordman (de gröna). I synnerhet Nordmans artikel har jag redan läst igenom ett par gånger för att bilda mig en uppfattning om vilken väg han egentligen vill leda in vårt svenska skolnät på. Hans åsikt är utan vidare intressant. För det första innebär Nordmans ordförandeskap att svenska sektionens klubba för första gången i historien svingas av en icke Sfpare. Av den orsaken kan man också utgå ifrån att gröna politiska värderingar väger tyngre än under tidigare skoldebatter.
Nordman beskriver redan i sin artikel hur det svenska skolnätet aldrig varit statiskt. Han beskriver förändringar som skett inom vårt skolnät under just de två senaste mandatperioderna som har själv varit delaktig i sektionens arbete. Han utgår ännu en gång från dyra fastigheter, ett sjunkande elevantal. Han anser att specialiseringslinjerna kan bevaras, men i samma andetag säger han att de gott och väl kan ske i enhet med en allmän linje. Med andra ord kan man utgå ifrån att Nordman helt öppet flaggar för tjänstemännens ursprungliga beredning, alltså alternativ A. För oss gräsrötter är det ju bra att vi känner till sektionens ordförandes åsikt, men som jag ser på saken, så är det början till undergången för det svenska skolnätet i Helsingfors. Jag tror nämligen inte på att man med ett par års mellanrum kan omvärdera det svenska nätet och beroende av varifrån det blåser göra större eller mindre korrigeringar. Vid det skedet har nog alla tvåspråkiga familjer dragit öronen åt sig och valt en annan närskola med ett annat undervisningsspråk. Folk väljer alla gånger ett mera statiskt skolnät fram om osäkerheten.
I detta nu är det möjligen inte så värst klokt att hänvisa till språkliga aspekter, när man önskar bevara t.ex. vårt skolnät. Vi är alla medvetna om att allting som ens lite handlar om svensk service och ekonomi rannsakas och mycket få åtgärder lyckas överhuvudtaget passera kamelögat. Det anses att alla svenska nätverk kostar för mycket och därför förväntas det i dessa spartider att vi om någon ska göra besparingar. Man glömmer mycket lätt, aktivt eller mindre aktivt att flerspråkighet sist och slutligen är en resurs för hela Finland. Dessutom blåser med eller mindre kontroversiella vindar för tillfället över landet, som naturligtvis gör det lättare att gå åt allt och alla som representerar någonting annat än vad just de mest högljudda missnöjes kandidaterna representerar.
Det förekommer olika versioner av om när och hur sektionen tillsammans med tjänstemännen kommit till de förslag som nu presenterats för allmänheten. Det vet vi med säkerhet att gymnasierna diskuterats under så gott som hela mandatperioden. Redan för ett år sedan förstod den vanliga tidningsläsaren att man ville minska de svenska gymnasiernas antal i Helsingfors. Grundskoledebatten och dagvården har något påskyndat blivit en del av den redan påbörjade gymnasiedebatten och i dagens läge ställs dagvård, grundskola och gymnasium mot varandra. Som en eftervåg till detta har nu en liten, men inte precis trevlig, debattunge uppkommit på FB-sidan, där man jämför olika lärarkårers kunnighet mm.
Många bäckar små kan med tiden leda till en katastrof? Tillsammans kan vi förhoppningsvis ännu påverka och förbättra.
Nordman beskriver redan i sin artikel hur det svenska skolnätet aldrig varit statiskt. Han beskriver förändringar som skett inom vårt skolnät under just de två senaste mandatperioderna som har själv varit delaktig i sektionens arbete. Han utgår ännu en gång från dyra fastigheter, ett sjunkande elevantal. Han anser att specialiseringslinjerna kan bevaras, men i samma andetag säger han att de gott och väl kan ske i enhet med en allmän linje. Med andra ord kan man utgå ifrån att Nordman helt öppet flaggar för tjänstemännens ursprungliga beredning, alltså alternativ A. För oss gräsrötter är det ju bra att vi känner till sektionens ordförandes åsikt, men som jag ser på saken, så är det början till undergången för det svenska skolnätet i Helsingfors. Jag tror nämligen inte på att man med ett par års mellanrum kan omvärdera det svenska nätet och beroende av varifrån det blåser göra större eller mindre korrigeringar. Vid det skedet har nog alla tvåspråkiga familjer dragit öronen åt sig och valt en annan närskola med ett annat undervisningsspråk. Folk väljer alla gånger ett mera statiskt skolnät fram om osäkerheten.
I detta nu är det möjligen inte så värst klokt att hänvisa till språkliga aspekter, när man önskar bevara t.ex. vårt skolnät. Vi är alla medvetna om att allting som ens lite handlar om svensk service och ekonomi rannsakas och mycket få åtgärder lyckas överhuvudtaget passera kamelögat. Det anses att alla svenska nätverk kostar för mycket och därför förväntas det i dessa spartider att vi om någon ska göra besparingar. Man glömmer mycket lätt, aktivt eller mindre aktivt att flerspråkighet sist och slutligen är en resurs för hela Finland. Dessutom blåser med eller mindre kontroversiella vindar för tillfället över landet, som naturligtvis gör det lättare att gå åt allt och alla som representerar någonting annat än vad just de mest högljudda missnöjes kandidaterna representerar.
Det förekommer olika versioner av om när och hur sektionen tillsammans med tjänstemännen kommit till de förslag som nu presenterats för allmänheten. Det vet vi med säkerhet att gymnasierna diskuterats under så gott som hela mandatperioden. Redan för ett år sedan förstod den vanliga tidningsläsaren att man ville minska de svenska gymnasiernas antal i Helsingfors. Grundskoledebatten och dagvården har något påskyndat blivit en del av den redan påbörjade gymnasiedebatten och i dagens läge ställs dagvård, grundskola och gymnasium mot varandra. Som en eftervåg till detta har nu en liten, men inte precis trevlig, debattunge uppkommit på FB-sidan, där man jämför olika lärarkårers kunnighet mm.
Många bäckar små kan med tiden leda till en katastrof? Tillsammans kan vi förhoppningsvis ännu påverka och förbättra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar