Politik och fattigdomsfrågor

En lugn och skön semester är nu tillända. Varierande väderlek, gemenskap med familjen, vänner och loppisar är saldot för i år. Mindre bloggande, eftersom min egen Mac vägrade samarbeta och jag var hänvisad till att "låna" dator av andra familjemedlemmar. Bra så, ibland är det det viktigt att vila ut. Men många nyheter som man närmast kommer åt att läsa via nätet blev olästa. Helsingfors förpassades ut i periferin, medan jag mera fokuserade på den lilla staden på udden och västnyland.

Den stora frågan i sommar har utanvidare varit det ekonomiska läget i Europa och eurons framtid. En ekonomisk oro väcker känslor och säkert på grund av det har Sannfinländarna igen en gång ökat i understöd. Ett intervjuobjekt vittnade igår om att Sannfinländarna är det parti som arbetar för de fattiga. Utan att undervärdera mannen så vågar jag med säkerhet påstå att det behövs mera än storordade gubbar för att rätta till fattigdomsproblematiken. Sannfinländarna "friar" förvisso till allmänheten då de påstår sig vara "köyhien asialla", men det budskapet ser de nog  närmast som en genväg till maktens korridorer. Men visst är det så att fattigfrågorna är värda att tas på allvar. Personligen anser jag den allt mera tilltagande fattigdomen i Helsingfors vara en mycket viktig fråga i höstens kommunalval.

Vid en snabbkoll konstaterade jag att utbildningssidan i Helsingfors begär tilläggsresurser, vilket är fullt begripligt. Av rättviseskäl går bland annat kokoomus ut med att alla samhällssektorer ska dra sitt strå till stacken och spara. Ändå är jag helt säker på att samhället totalt sparar inför framtiden genom att tillåta utbildningssidan spendera aningen mera. Det är ju inte bara utbildningssidan utan också hälso-, mental- och socialvården som vinner på ett sådant arrangemang.