Överraskningarnas sommar har vi haft när man aldrig på förhand kunnat förutspå följande dags väder, än mindre därpå följande veckas. Med andra ord ett omväxlande väder, men ändå helt aceptabelt, om man till exempel jämför med sommaren för tjugofem år sedan som helt och hållet regnade bort, med undantag för en vecka i juli, då jag råkade befinna mig i London. Där regnade det minsann, åtminstone under just den veckan, medan Finland fick njuta av uppehållsväder.
Sommarvärmen kom slutligen på torsdagen. Otroligt vacker kväll, varm och skön och ett hav som låg spegelblankt. Fredagen reserverades för en tur ut till Gäddtarmen, som inte kantat mina färdvägar på 15-20 år. Egen båt är utan tvivel rätt färdmedel, men visst kan man också besöka holmen med guide och välja avfärd från Östra hamnen i Hangö.
Vi hade inte kollat avfärdstiden från hamnen och det resulterade i att vi tog iland vid bryggan vid ungefär samma tid som den officiella transporten. Vi ansträngde oss med att hålla oss på avstånd från den andra gruppen. Har man inte betalat för att få information, så har man inte. Men eftersom gruppen var liten och guiden informativ, så uppfattade vi i alla fall någonting av vad hon berättade.
Fram till 70-talet vårdades muséet och allting annat som härrör sig kring ämnet av rektor Birger Boström. Han efterträddes sedan av Birgitta Ekström, som med fast hand byggde upp allt det som staden idag kan presentera angående stadens historia. Men det var under Boströms tid som grunden för bevarandet av hällristningarna befästes. Ekström såg sedan till att arbetet med att få fram inristningarna på bergsklipporna förverkligades. Senast jag besökte Gäddtarmen fanns det en hel del synliga inristningar av sjöfarare som inväntat bättre segelväder invid Salpauselkä åsens sydspets. Den oinvigde må informeras om att havet förr var mycket farligt och farkosterna var opålitliga. Fartygen tog sig framåt i samlad tropp för att få stöd av varandra om någonting skulle inträffa. Detta både i krig som fred. Den äldsta inristningen är tydligen daterad år 1508, den yngsta är från 70-talet då president Kekkonen i sin maktiver också ville dokumentera sitt namn där ute. Kekkonen rörde sig en del i Hangövattnen under sin tid som president. Han fiskade gäddor och annat men han höll också hov med sovjetiska politiker. En gång höll det på att gå riktigt illa, då militären på fortet Russarö såg ett sovjetiskt militärfartyg närma sig, utan vetskap om att både Kekkonen och Kosygin fanns ombord. Det kunde ha slutat illa, men å andra sidan har den ingenting med hållristningarna att göra, så den historien får vänta till ett senare tillfälle.
Idag räknas hällristningarna som ett av våra Världsnaturarv, vilket betyder att de ska skyddas för eftervärlden. Det tragiska är bara det att den mossa som skrapades bort från bergshällarna under 60-70-talen på nytt håller på att växa över de fina ristningarna. Samma arbete som många studeranden var med om att utföra för fyrtio år sedan får inte upprepas, eftersom inristningarna kan ta skada. Naturen begraver gårdagens inristningar, medan turister och andra intresserade får försöka få sig en titt mellan lava och mossa.
Sommarvärmen kom slutligen på torsdagen. Otroligt vacker kväll, varm och skön och ett hav som låg spegelblankt. Fredagen reserverades för en tur ut till Gäddtarmen, som inte kantat mina färdvägar på 15-20 år. Egen båt är utan tvivel rätt färdmedel, men visst kan man också besöka holmen med guide och välja avfärd från Östra hamnen i Hangö.
Vi hade inte kollat avfärdstiden från hamnen och det resulterade i att vi tog iland vid bryggan vid ungefär samma tid som den officiella transporten. Vi ansträngde oss med att hålla oss på avstånd från den andra gruppen. Har man inte betalat för att få information, så har man inte. Men eftersom gruppen var liten och guiden informativ, så uppfattade vi i alla fall någonting av vad hon berättade.
Fram till 70-talet vårdades muséet och allting annat som härrör sig kring ämnet av rektor Birger Boström. Han efterträddes sedan av Birgitta Ekström, som med fast hand byggde upp allt det som staden idag kan presentera angående stadens historia. Men det var under Boströms tid som grunden för bevarandet av hällristningarna befästes. Ekström såg sedan till att arbetet med att få fram inristningarna på bergsklipporna förverkligades. Senast jag besökte Gäddtarmen fanns det en hel del synliga inristningar av sjöfarare som inväntat bättre segelväder invid Salpauselkä åsens sydspets. Den oinvigde må informeras om att havet förr var mycket farligt och farkosterna var opålitliga. Fartygen tog sig framåt i samlad tropp för att få stöd av varandra om någonting skulle inträffa. Detta både i krig som fred. Den äldsta inristningen är tydligen daterad år 1508, den yngsta är från 70-talet då president Kekkonen i sin maktiver också ville dokumentera sitt namn där ute. Kekkonen rörde sig en del i Hangövattnen under sin tid som president. Han fiskade gäddor och annat men han höll också hov med sovjetiska politiker. En gång höll det på att gå riktigt illa, då militären på fortet Russarö såg ett sovjetiskt militärfartyg närma sig, utan vetskap om att både Kekkonen och Kosygin fanns ombord. Det kunde ha slutat illa, men å andra sidan har den ingenting med hållristningarna att göra, så den historien får vänta till ett senare tillfälle.
Idag räknas hällristningarna som ett av våra Världsnaturarv, vilket betyder att de ska skyddas för eftervärlden. Det tragiska är bara det att den mossa som skrapades bort från bergshällarna under 60-70-talen på nytt håller på att växa över de fina ristningarna. Samma arbete som många studeranden var med om att utföra för fyrtio år sedan får inte upprepas, eftersom inristningarna kan ta skada. Naturen begraver gårdagens inristningar, medan turister och andra intresserade får försöka få sig en titt mellan lava och mossa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar