Jag har under den gångna veckan beökt Kimitoön i arbetets tecken. Fina upplevelser och gott kamratskap är saldot efter fyra dagar. Ja, och så mina egna funderingar kring städer och landbygd, skillnaderna och så hur man överlever och lever sitt liv, sida vid sida, nära, men ändå så långt ifrån varandra.
Träffade bland annat bekanta som blev friställda från sitt arbete i somras, efter det att FN-Steel i Dalsbruk gick i konkurs. Män, inte längre helt unga, som nu sitter på skolbänken efter ett aktivt arbetsliv på 30-40 år. Arbetskraftsbyrån hjälper herrarna med att lära sig skriva en CV, något som det har påpekats att de kommer att ha nytta av som arbetssökande.
Eller hittedjuren på Brusaby som ingen saknar eller ens vill erbjuda ett hem, fastän de är hur sympatiska som helst? Eller skärgårdsborna som lika envist som den ensamma martallen ute på skäret försöker livnära sig längst ute i havsbandet med olika turistprojekt, så att de också i fortsättningen har en möjlighet att bo kvar i vår fina skärgård. Skärgården, som sedan vi Helsingforsare under årets bästa tider åker ut till. Där vi samtidigt njuter och beundrar finheten, Finheten som inte skulle vara lika fin utan ortsbefolkningen, som sköter och tar hand om skönheten under årets andra tider?
Hur jämför man skärgårdsbornas strävan att sysselsätta sig med Helsingforsarens arbetsmöjligheter? Stortadsbons strävan i en stad med snabba ryck i jämförelse med skärgårdsbon som är omringad av tystnaden.
Hemma väntar verkligheten med V. Niinistös inlägg om tvåspråkiga skolor och den första valtesten som ska fyllas i över nätet. Finland är ett litet land, många beslut utgår ifrån just en enda kommun, medan andra beslut påverkar flera kommuners framtid?
Träffade bland annat bekanta som blev friställda från sitt arbete i somras, efter det att FN-Steel i Dalsbruk gick i konkurs. Män, inte längre helt unga, som nu sitter på skolbänken efter ett aktivt arbetsliv på 30-40 år. Arbetskraftsbyrån hjälper herrarna med att lära sig skriva en CV, något som det har påpekats att de kommer att ha nytta av som arbetssökande.
Eller hittedjuren på Brusaby som ingen saknar eller ens vill erbjuda ett hem, fastän de är hur sympatiska som helst? Eller skärgårdsborna som lika envist som den ensamma martallen ute på skäret försöker livnära sig längst ute i havsbandet med olika turistprojekt, så att de också i fortsättningen har en möjlighet att bo kvar i vår fina skärgård. Skärgården, som sedan vi Helsingforsare under årets bästa tider åker ut till. Där vi samtidigt njuter och beundrar finheten, Finheten som inte skulle vara lika fin utan ortsbefolkningen, som sköter och tar hand om skönheten under årets andra tider?
Hur jämför man skärgårdsbornas strävan att sysselsätta sig med Helsingforsarens arbetsmöjligheter? Stortadsbons strävan i en stad med snabba ryck i jämförelse med skärgårdsbon som är omringad av tystnaden.
Hemma väntar verkligheten med V. Niinistös inlägg om tvåspråkiga skolor och den första valtesten som ska fyllas i över nätet. Finland är ett litet land, många beslut utgår ifrån just en enda kommun, medan andra beslut påverkar flera kommuners framtid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar