Om två veckor har vi kommunalval. Då avgörs stadens framtid för fyra år framåt. Åtminstone jag anser det vara viktigt att klargöra vad vi röstar för. Röstar vi för ett växande klassamhälle där skillnaderna mellan rika och fattiga och medelsvenssörer ökar eller väljer vi att bygga vidare på ett samhälle som beaktar alla individer och satsar på service som hälsovård, äldreomsorg, dagvård och skola?
Jag skriver gärna under att jag redan länge ansett den kommunala hälsovården vara stagnerad. I rättvisans namn behöver vi fortsättningsvis kommunal hälsovård, men jag tror absolut att den kan förbättras genom större enheter, något som det också redan jobbats med. Varför? Jo, det finns inte resurser för små enheter som kan erbjuda både läkar-, hälsovårdar- och laboratorieservice. Dessutom är det så att det är lättare att engagera personal att söka tjänst vid större enheter. Jag är mycket medveten om att många anser att hälsocentralen ska ligga nära hemmet, men ändå torde en välfungerande central där personalen är motiverad att jobba och samarbetet flyter vara att föredra fram om central som egentligen saknar resurser för att sköta patienter och dessutom har problem med att rekrytera personal.
Skolreformen har för det mesta upprört Helsingforsarna under senaste vinter och vår. Medan vi inväntar resultatet av Astrid Thors besvär vet vi samtidigt att reformprocessen fortsätter med andra distrikt. Svårt är det att i detta skede sia om utgången. En ny sektion inleder sitt arbete i januari och då får vi se vart det bär. Ett är i alla fall säkert att svenskheten och tvåspråkigheten tar stryk av allt reformerande. Ute på fältet märker jag också att folk gärna diskuterar reformen och också oroar sig inför framtiden. Hur många svenska skolor kommer det att finnas i framtiden? Flera stora finska partier har dessutom uttryckt sig i ordalag om den svenska skolan, som åtminstone jag upplever som skrämmande.
En annan fråga som oroar väljare är hur äldreomsorgen kommer att utvecklas. Alla är naturligtvis ense om att de vill bo hemma i eget hem så länge de bara orkar, men oron är stor över hur det går sedan, när man inte längre klarar av att sköta sina åligganden än mindre sig själv. Finns det då någon som träder till? Vad kostar det? Finns det tillräckligt med vårdplatser och vårdare? Hur stort ansvar tar samhället? Vem tar hand om mig eller min gamla mamma medan jag yrkesarbetar?
Fortsättning följer i nästa blogginlägg!
Jag skriver gärna under att jag redan länge ansett den kommunala hälsovården vara stagnerad. I rättvisans namn behöver vi fortsättningsvis kommunal hälsovård, men jag tror absolut att den kan förbättras genom större enheter, något som det också redan jobbats med. Varför? Jo, det finns inte resurser för små enheter som kan erbjuda både läkar-, hälsovårdar- och laboratorieservice. Dessutom är det så att det är lättare att engagera personal att söka tjänst vid större enheter. Jag är mycket medveten om att många anser att hälsocentralen ska ligga nära hemmet, men ändå torde en välfungerande central där personalen är motiverad att jobba och samarbetet flyter vara att föredra fram om central som egentligen saknar resurser för att sköta patienter och dessutom har problem med att rekrytera personal.
Skolreformen har för det mesta upprört Helsingforsarna under senaste vinter och vår. Medan vi inväntar resultatet av Astrid Thors besvär vet vi samtidigt att reformprocessen fortsätter med andra distrikt. Svårt är det att i detta skede sia om utgången. En ny sektion inleder sitt arbete i januari och då får vi se vart det bär. Ett är i alla fall säkert att svenskheten och tvåspråkigheten tar stryk av allt reformerande. Ute på fältet märker jag också att folk gärna diskuterar reformen och också oroar sig inför framtiden. Hur många svenska skolor kommer det att finnas i framtiden? Flera stora finska partier har dessutom uttryckt sig i ordalag om den svenska skolan, som åtminstone jag upplever som skrämmande.
En annan fråga som oroar väljare är hur äldreomsorgen kommer att utvecklas. Alla är naturligtvis ense om att de vill bo hemma i eget hem så länge de bara orkar, men oron är stor över hur det går sedan, när man inte längre klarar av att sköta sina åligganden än mindre sig själv. Finns det då någon som träder till? Vad kostar det? Finns det tillräckligt med vårdplatser och vårdare? Hur stort ansvar tar samhället? Vem tar hand om mig eller min gamla mamma medan jag yrkesarbetar?
Fortsättning följer i nästa blogginlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar