Befinner mej ännu själsligen kvar i mitt barndomslandskap eller rättare sagt det lilla som finns kvar av det. Min nuvarande andra bostad som ligger bara 200 m från mina barndomskvarter, uppvisar en helt och hållet annat sida av sej än vad den gjorde under 60-talet, då när det begav sej. Huset som jag bebodde är borta för länge sedan. Huset, vars äldsta delar var byggt före den lilla staden officiellt grundades 1874, revs för att ge plats för ett nytt skolcenter. Den nya delen sammanfördes med min gamla skola med anor också det från 1800-talet. Det enda som idag finns kvar är en ordförandeklubba, som skolans aktiva lärare lät göra av en gammal husstock. Hur gammal stocken var berättar inte historien.
Egentligen tänkte jag skriva om min första arbetsbok i modersmål från den tiden jag började i folkskolan (ovannämnda skola som jag berättade om var min lärdomsskola). Den handlar om Lisa och Lasse som bor i en stad och har två leksaksapor som heter Tata och Tuttu. Under veckoslutet städade jag ett skåp och boken tittade fram bland en massa andra grejor. I boken har jag präntat med översnygga bokstäver vilka leksaker som passar för flickor och vilka som passar bäst för pojkar. För att riktigt förtydliga användningen så skulle vi använda röd penna för flicksakerna och blå penna för pojkarnas dito. Slutresultatet blev att bil står skrivet med blått, docka med rött osv. Då var det ordning och reda, eller var det? Är det kanske därför som världen ännu idag ser ut som den ser ut? För att vi indelat saker och ting alldeles för länge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar