Allt emellanåt får vi läsa larmrapporter om barnfattigdomen här hemma. Det presenteras lite olika siffror, men allmänt anses det finnas allt emellan 130000-150000 fattiga barn i vårt land. Barnfattigdomen har tredubblats sedan 90-talet, bland annat har bortfallet i moderskapspenningen och arbetsmarknadsstödet aldrig kompenserats och borde alltså höjas rejält för att delvis kunna avhjälpa situationen.
Ensamförsörjare drabbas i första hand, eftersom de har endast en lön att lägga i blöt för uppehälle och andra nödvändiga kostnader, men det har också visat sig att skaran familjer där båda föräldrarna jobbar allt mera hamnar i fattigfällan. En delorsak till det är de såkallade snuttjobben, som inte ger en naturlig löneutveckling och dels de allt mer stigande levnadskostnaderna främst då i Helsingfors.
Beslutsfattarna har tillsammans med arbetsgivarsidan och fackförbunden rankat vilka arbeten som är mer värda och vilka som är mindre värda redan i tidernas morgon. Trots att vårt samhälle har utvecklats en hel del sedan modellens inrättande, håller vi fortfarande fast vi vårt gamla tänkesätt. Det borde alltid löna sig att arbeta och arbetet ska belönas med en inkomst som gör det möjligt att leva. Naturligtvis finns det alltid människor som av en eller annan orsak faller igenom och där behövs det naturligtvis särskilda insatser, men arbetet i sig självt bör belönas med en rättvis lönenivå.
Vårt slit och släng och konsumera samhälle utelämnar barnen i familjer med låga inkomster. Föräldrarnas inkomster räcker inte ens alla gånger till boende och mat. Där andra barn får delta i betald hobbyverksamhet shoppa kläder och resa utomlands under alla lov är de här barnen hopplöst utlämnade. Utanför hemmet har dessa barn absolut ingen möjlighet att hävda sig. Det betyder inte ens alltid att barn från mera välbärgade familjer är grymma, men skillnaden märks onekligen i skola och i dagis. Barn till välbärgade familjer utgår i sin bedömning från sin egen vardagssituation och bedömer andra därefter.
Barn som växer upp i fattigdom tenderar att också som vuxna följa fattigmodellen. Det finns exempel på dem som lyckats ta sig upp ur fattigfällan, men statistiken visar alltså också på motsvarande resultat. Svenska författaren och dessutom med finsk bakgrund Susanna Alakoski har engagerat sig mycket i ett liknande fattigmönster som återfinns i Sverige. Enligt Alakoski är ingen människa frivilligt fattig, däremot är fattigdomen ett politiskt tillstånd. Rätt så rätt!
Ensamförsörjare drabbas i första hand, eftersom de har endast en lön att lägga i blöt för uppehälle och andra nödvändiga kostnader, men det har också visat sig att skaran familjer där båda föräldrarna jobbar allt mera hamnar i fattigfällan. En delorsak till det är de såkallade snuttjobben, som inte ger en naturlig löneutveckling och dels de allt mer stigande levnadskostnaderna främst då i Helsingfors.
Beslutsfattarna har tillsammans med arbetsgivarsidan och fackförbunden rankat vilka arbeten som är mer värda och vilka som är mindre värda redan i tidernas morgon. Trots att vårt samhälle har utvecklats en hel del sedan modellens inrättande, håller vi fortfarande fast vi vårt gamla tänkesätt. Det borde alltid löna sig att arbeta och arbetet ska belönas med en inkomst som gör det möjligt att leva. Naturligtvis finns det alltid människor som av en eller annan orsak faller igenom och där behövs det naturligtvis särskilda insatser, men arbetet i sig självt bör belönas med en rättvis lönenivå.
Vårt slit och släng och konsumera samhälle utelämnar barnen i familjer med låga inkomster. Föräldrarnas inkomster räcker inte ens alla gånger till boende och mat. Där andra barn får delta i betald hobbyverksamhet shoppa kläder och resa utomlands under alla lov är de här barnen hopplöst utlämnade. Utanför hemmet har dessa barn absolut ingen möjlighet att hävda sig. Det betyder inte ens alltid att barn från mera välbärgade familjer är grymma, men skillnaden märks onekligen i skola och i dagis. Barn till välbärgade familjer utgår i sin bedömning från sin egen vardagssituation och bedömer andra därefter.
Barn som växer upp i fattigdom tenderar att också som vuxna följa fattigmodellen. Det finns exempel på dem som lyckats ta sig upp ur fattigfällan, men statistiken visar alltså också på motsvarande resultat. Svenska författaren och dessutom med finsk bakgrund Susanna Alakoski har engagerat sig mycket i ett liknande fattigmönster som återfinns i Sverige. Enligt Alakoski är ingen människa frivilligt fattig, däremot är fattigdomen ett politiskt tillstånd. Rätt så rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar