Egentligen vet jag inte i skrivandes stund om jag missat någonting väsentligt? Läser nämligen idag att kvarlevorna av magasinbyggnaderna nedanför riksdagshuset ska få nytt tak. Efter branden för sex år sedan har resterna av en helhet stått och mer eller mindre skräpat. Det finns förvisso ett beslut om att det lilla som finns kvar ska bevaras, men till vilken nytta frågar jag mig? Vad göra med ett litet hårt åtgånget fd magasin mitt bland alla nybyggda glashus?
Det är sant att mycket som hör stadens historia till rivits. Det är lätt att konstatera att alldeles för många vackra fastigheter redan i innerstan fått stryka på foten. Jag har ett svagt minne från barndomen om hur stora gropar kantade gatorna efter det att gamla hus rivits. Jag minns ännu de vuxnas suckar och kommentarer.
Nu har ögat redan vant sig vid alla "hemskheter" som byggdes under sextio- och sjuttiotalen. Goda exempel på sådan arkitektur är Korvhuset mitt emot järnvägsstationen och Sockerbiten nedanför Uspenski katedralen. Nu skyddar vi och bevarar dem för eftervärlden. Åtminstone är de värda att bevaras som bevis på den ideologi som var rådande för ca fyrtio år sedan.
Men tillbaka till de fd järnvägsmagasinen, eller egentligen det lilla som finns kvar efter branden och rivningsivern. Innan branden hörde jag till de entusiastiska stadsborna som ansåg vikten av att spara området. Jag såg möjligheten i att bygga upp ett kulturområde som kunde betjäna både gammal som ung. Konserter, loppmarknader, caféer, utställningar, små butiker. Inte för fint, men en oas för helsingforsarna och hitresande turister. Litet av ett nordiskt Covent Garden!
Eldhanen kom och segrade, rivningsgubbarna slog drömmar i spillror. Kvar står ett litet ynka magasin, som under de senaste sex åren skyddats av en pressening? Tegelväggarna är skadade av hettan från branden, men också av väder och vind, regn och snö?
Jag frågar mig verkligen vad som är nyttan med att spara och renovera på dessa spillror.
Det är sant att mycket som hör stadens historia till rivits. Det är lätt att konstatera att alldeles för många vackra fastigheter redan i innerstan fått stryka på foten. Jag har ett svagt minne från barndomen om hur stora gropar kantade gatorna efter det att gamla hus rivits. Jag minns ännu de vuxnas suckar och kommentarer.
Nu har ögat redan vant sig vid alla "hemskheter" som byggdes under sextio- och sjuttiotalen. Goda exempel på sådan arkitektur är Korvhuset mitt emot järnvägsstationen och Sockerbiten nedanför Uspenski katedralen. Nu skyddar vi och bevarar dem för eftervärlden. Åtminstone är de värda att bevaras som bevis på den ideologi som var rådande för ca fyrtio år sedan.
Men tillbaka till de fd järnvägsmagasinen, eller egentligen det lilla som finns kvar efter branden och rivningsivern. Innan branden hörde jag till de entusiastiska stadsborna som ansåg vikten av att spara området. Jag såg möjligheten i att bygga upp ett kulturområde som kunde betjäna både gammal som ung. Konserter, loppmarknader, caféer, utställningar, små butiker. Inte för fint, men en oas för helsingforsarna och hitresande turister. Litet av ett nordiskt Covent Garden!
Eldhanen kom och segrade, rivningsgubbarna slog drömmar i spillror. Kvar står ett litet ynka magasin, som under de senaste sex åren skyddats av en pressening? Tegelväggarna är skadade av hettan från branden, men också av väder och vind, regn och snö?
Jag frågar mig verkligen vad som är nyttan med att spara och renovera på dessa spillror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar