Inför Samlingspartiets partikongress i Rovaniemi under veckoslutet hade det inlämnats en motion, där undertecknaren motionerade för en gemensam skola för finska och svenska elever. Motionärens budskap är att språkminoriteter idag bildar egna (obehövliga?) språkreservat, någonting som åtminstone hos mig framkallade skrämselhicka och fick raggen att resa sig.
Motionen godkändes av partidagen, vilket bevisar att vi i framtiden kommer att få ta del av flera likasinnade uttalanden, påståenden och anklagelser, men i det stora hela känns det ändå bra efter statsminister Katainens brandtal för fördelarna med tvåspråkigheten. Så länge som partiets högsta ledning delar den åsikten överlever vi nog.
Oftast kommer angreppen mot svenskan från områden i landet där man inte alla dagar träffar på folk som talar ett annat språk, men denna gång är motionären hemmahörande i Helsingfors och utgångspunkten till angreppet är därför annorlunda än tidigare. Den uppväxande generationen som ansluter sig till partiets ungdomsavdelningar uppvisar allt mindre tolerans för värderingar som från tidigare är rådande i landet.
Också fd språkröret för de gröna i Sverige, Maria Wetterstrand, har uttalat sig om våra skolor. Hon har bland annat frågat sig varför Finland inte har särskilda tvåspråkiga skolor? Hon har jämfört skolorna i Sverige och Finland och frågat sig varför inte barnen här hemma delges samma möjligheter som barnen i Sverige, nämligen att på modersmålsnivå genast från första klassen få lära sig både svenska och finska? Hon har också berättat att hennes egen familj inte har möjlighet att välja en finskspråkig skola för sina barn, eftersom barnen då skulle ha möjlighet att först på sjuan inleda studier i svenska och det på engelskans bekostnad.
Wetterstrands uttalanden baserar sig för det första på att hon utgår från erfarenheter från Sverige. Jag är helt säker på att Wetterstrand inte av illvilja uttalat sig i utbildningsfrågan. Hon har utgått från sin egen familjesituation, något som de flesta av oss gör då vi vill föra fram ett angeläget budskap. Det hon däremot missat är kulturfrågan. De finska och de svenska kulturtraditionerna är olika, men ack så viktiga, för att faktiskt bägge språkgrupperna ska överleva. Slås svenska och finska skolor samman går vi miste om först de finlandssvenska traditionerna, men även i ett senare skede finns det risk för att många finska traditioner går samma väg, när det anglosaxiska intrånget ökar ytterligare. Detta alltså om vi inte värnar om och förstår rikedomen med traditioner.
Det att sedan Wetterstrand påtalat konstigheten med att först i sjuan få möjlighet att studera svenska i finska skolor stöder Sfps strävan i att skolorna också i framtiden kan erbjuda eleverna flera språkval. Idag väljer landets elever i de svenska skolorna det första främmande språket från och med årskurs tre, medan det andra främmande språket inleds redan från och med årskurs fyra. En mycket givande modell som man däremot har haft svårt att förstå bland finskspråkiga planerare och beslutsfattare.
Motionen godkändes av partidagen, vilket bevisar att vi i framtiden kommer att få ta del av flera likasinnade uttalanden, påståenden och anklagelser, men i det stora hela känns det ändå bra efter statsminister Katainens brandtal för fördelarna med tvåspråkigheten. Så länge som partiets högsta ledning delar den åsikten överlever vi nog.
Oftast kommer angreppen mot svenskan från områden i landet där man inte alla dagar träffar på folk som talar ett annat språk, men denna gång är motionären hemmahörande i Helsingfors och utgångspunkten till angreppet är därför annorlunda än tidigare. Den uppväxande generationen som ansluter sig till partiets ungdomsavdelningar uppvisar allt mindre tolerans för värderingar som från tidigare är rådande i landet.
Också fd språkröret för de gröna i Sverige, Maria Wetterstrand, har uttalat sig om våra skolor. Hon har bland annat frågat sig varför Finland inte har särskilda tvåspråkiga skolor? Hon har jämfört skolorna i Sverige och Finland och frågat sig varför inte barnen här hemma delges samma möjligheter som barnen i Sverige, nämligen att på modersmålsnivå genast från första klassen få lära sig både svenska och finska? Hon har också berättat att hennes egen familj inte har möjlighet att välja en finskspråkig skola för sina barn, eftersom barnen då skulle ha möjlighet att först på sjuan inleda studier i svenska och det på engelskans bekostnad.
Wetterstrands uttalanden baserar sig för det första på att hon utgår från erfarenheter från Sverige. Jag är helt säker på att Wetterstrand inte av illvilja uttalat sig i utbildningsfrågan. Hon har utgått från sin egen familjesituation, något som de flesta av oss gör då vi vill föra fram ett angeläget budskap. Det hon däremot missat är kulturfrågan. De finska och de svenska kulturtraditionerna är olika, men ack så viktiga, för att faktiskt bägge språkgrupperna ska överleva. Slås svenska och finska skolor samman går vi miste om först de finlandssvenska traditionerna, men även i ett senare skede finns det risk för att många finska traditioner går samma väg, när det anglosaxiska intrånget ökar ytterligare. Detta alltså om vi inte värnar om och förstår rikedomen med traditioner.
Det att sedan Wetterstrand påtalat konstigheten med att först i sjuan få möjlighet att studera svenska i finska skolor stöder Sfps strävan i att skolorna också i framtiden kan erbjuda eleverna flera språkval. Idag väljer landets elever i de svenska skolorna det första främmande språket från och med årskurs tre, medan det andra främmande språket inleds redan från och med årskurs fyra. En mycket givande modell som man däremot har haft svårt att förstå bland finskspråkiga planerare och beslutsfattare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar