Böcker är en del av semestern, vilket i klartext betyder lugn och ro och egen tid som man kan och får utnyttja som man vill. I år hade jag packat med några böcker hemifrån. Böckerna stod färdiga i bokhyllan och bara väntade. Den ena boken är Bengt Ahlfors "Människan Viveca Bandler" som nu är läst och begrundad. Dessutom kom jag över en annan bok i Hangös välförsedda bibliotek "Kära Hurri - 15 synvinklar på tvåspåkighet". Båda böckerna berättar om människors kulturella, men också språkliga tillhörighet. "Kära Hurri" tar fasta på tvåspråkighetens vara eller inte vara, medan "Människan Viveca Bandler" följer Bandlers liv och karriär utgående från en helsvensk miljö här hemma som med tiden också gav finskan en möjlighet för att sedan övergå i en resa ut i Norden och dessutom med stänk av andra olika europeiska inslag.
"Kära Hurri" har klart tillkommit som ett inslag i den språkdebatt som för tillfället pågår. Dessutom verkar det som om det idag är mera inne med tvåspråkighet än med att framträda som enspråkigt svensk? Många olika skribenter berättar i boken sin egen historia, men precis som jag själv upplever situationen så har flera av dem svårt att peka finger på vad tvåspråkighet egentligen innebär. Är man tvåspråkig för att man vuxit upp i en miljö med starka finska inslag eller måste man åtminstone kunna visa upp ett avgångsbetyg från en svenskspråkig läroinrättning fastän man hemma tillsammans med familjen för det mesta talar finska? Hur stor inverkan har de kulturella inslagen och alla traditioner som man år efter år upprepar. Är man mera tvåspråkig om man växer upp i Helsingfors och i påskatider klär ut sig till påskhäxa och "plågar" grannar och andra bekanta på palmsöndagen i akt och mening för att samla in godis, än den enspråkigt svenska kusinen i Hangö som utför samma procedur först på påsklördagen? Naturligtvis är det inte så enkelt! Människor identifierar sin språktillhörighet på olika sätt. I min släkt hade vi ännu för hundra år sedan starka finska band. Gammelmormor Amanda föddes på 1870-talet i Bjärnå till ett tvåspråkigt hem. Hon ansåg sig hela sitt liv vara mera finne än svensk. Hon skickade iväg alla sina barn till en finsk skola, vilket låg belägen i andra ändan av kommunen där familjen var bosatt, trots att den svenska skolan låg betydligt närmare hemmet? Amanda läste också gärna i tidningen Kotimaa. Hon försökte sig vid något tillfälle på att diskutera tidningens innehåll med sitt barnbarn, men under en generation hade släkten övergått till att vara enspråkigt svensk, så av den diskussionen blev det ingenting. Barnbarnet var min mor, som naturligtvis längre fram lärde sig finska och åtminstone med stor behållning läste finskspråkig litteratur, så helt och hållet tappades inte finska bort. Men som sagt har vi nu i tre generationer levt på svenska i detta tvåspråkiga land.
Egentligen hade jag också tänkt diskutera kring språket svenska och framför allt marknadsförandet av svenskan utgående från boken om Viveca Bandler, men det får bli till ett senare tillfälle. Gör jag det nu blir inlägget alldeles för långt. Återkommer alltså i del II.
"Kära Hurri" har klart tillkommit som ett inslag i den språkdebatt som för tillfället pågår. Dessutom verkar det som om det idag är mera inne med tvåspråkighet än med att framträda som enspråkigt svensk? Många olika skribenter berättar i boken sin egen historia, men precis som jag själv upplever situationen så har flera av dem svårt att peka finger på vad tvåspråkighet egentligen innebär. Är man tvåspråkig för att man vuxit upp i en miljö med starka finska inslag eller måste man åtminstone kunna visa upp ett avgångsbetyg från en svenskspråkig läroinrättning fastän man hemma tillsammans med familjen för det mesta talar finska? Hur stor inverkan har de kulturella inslagen och alla traditioner som man år efter år upprepar. Är man mera tvåspråkig om man växer upp i Helsingfors och i påskatider klär ut sig till påskhäxa och "plågar" grannar och andra bekanta på palmsöndagen i akt och mening för att samla in godis, än den enspråkigt svenska kusinen i Hangö som utför samma procedur först på påsklördagen? Naturligtvis är det inte så enkelt! Människor identifierar sin språktillhörighet på olika sätt. I min släkt hade vi ännu för hundra år sedan starka finska band. Gammelmormor Amanda föddes på 1870-talet i Bjärnå till ett tvåspråkigt hem. Hon ansåg sig hela sitt liv vara mera finne än svensk. Hon skickade iväg alla sina barn till en finsk skola, vilket låg belägen i andra ändan av kommunen där familjen var bosatt, trots att den svenska skolan låg betydligt närmare hemmet? Amanda läste också gärna i tidningen Kotimaa. Hon försökte sig vid något tillfälle på att diskutera tidningens innehåll med sitt barnbarn, men under en generation hade släkten övergått till att vara enspråkigt svensk, så av den diskussionen blev det ingenting. Barnbarnet var min mor, som naturligtvis längre fram lärde sig finska och åtminstone med stor behållning läste finskspråkig litteratur, så helt och hållet tappades inte finska bort. Men som sagt har vi nu i tre generationer levt på svenska i detta tvåspråkiga land.
Egentligen hade jag också tänkt diskutera kring språket svenska och framför allt marknadsförandet av svenskan utgående från boken om Viveca Bandler, men det får bli till ett senare tillfälle. Gör jag det nu blir inlägget alldeles för långt. Återkommer alltså i del II.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar